Jag tänker nog undvika julen i år också
Tja! Okej, det är ett bra tag kvar till jul. Men jag har, som det planeringsfreak jag är, redan bestämt mig för hur jag ska göra till viss del. Precis som år 2015 till exempel, som ni kan läsa mer om i det här inlägget, så kommer jag att jobba absolut hela julen.
Det är klart att jag gillade julen som barn. Men ju äldre jag blev, ju mer förstod jag att den julen jag upplevde inte var okej. Det var inte så mina kompisar hade det? Julen ska handla om gemenskap och kärlek – men för mig handlade det bara om ångest, ledsamhet och ensamhet. Jag visste inte vad ångest var när jag var liten, men i efterhand förstår jag att det var det jag upplevde. Timmar av samtal med utbildade personer har klarlagt detta. Jag var trasig. Det spelade ingen roll hur glad jag var över alla julklappar jag fick. Det är inte det julen handlar om. Jag fick alltid allting jag önskat mig. I grund och botten gick jag sönder.
När jag blev äldre och skaffade min första riktiga pojkvän spenderade jag den största delen av julen med dem. Jag var så jävla välkommen! Det är jag oerhört tacksam över, och kommer alltid att vara. De lagade det trasiga inom mig och fick mig att inse det faktum att julen inte måste vara så oerhört plågsam ändå. Jag grät bara av ångest en enda gång med dem, visserligen dolde jag det, och det var efter det jag började ge upp. Det är konstigt att tänka tillbaka, för det känns inte som om det var så länge sedan. Det är personer jag alltid kommer bära med mig, för ingen har lagat mig och min trasiga själ så som hans familj gjorde. Och gör, än idag, även om jag inte har någon kontakt med dem längre, för de fick mig att överleva. Den kärleken jag fick där kommer jag leva på i resten av livet.
Förra julen, det vill säga 2016, så jobbade jag. Precis som året innan det. Varje tillfälle jag fått, så har jag jobbat. Jag tog frivilligt 14-21-passet, för då slapp jag verkligen hela julafton. Höjdpunkten för mig var att få sjunga i kyrkan med dem jag älskar. Mina vänner i kören. Det är dem och jobb som min jul består av, att sjunga julpsalmer med mina älsklingar är det närmsta julen jag kommer. Övriga juldagar jobbade jag också, och pendlade mellan Haparanda och Kalix. Tacksam över Simons underbara familj som också tar emot mig med öppna armar.
I år kommer jag att köra på något liknande. Jag kommer trots allting att åka upp till Kalix och Haparanda – men jag kommer att jobba. Jag kommer ha med mig min lilla MacBook Air. Och jag kommer att jobba. Jag vill nästan förtydliga det med fet text.
Förra julen vaknade jag i Simons armar, och jag grät. Gud, vad jag grät. Jag hatar julen, och jag hatar att folk ska försöka trycka ner det i halsen på en. Han förstår mig, även om han själv älskar julen. Om jag inte vill fira jul så är det så. Försök inte låtsas förstå vad det är jag går igenom varje år, för det gör ingen förutom jag. Fråga isåfall hur det ligger till, istället för att anta att jag mår bra bara för att jag sitter där och fejkar ett leende. Många tycker julen är jobbig och så är det bara. Det ska inte var alkohol och berusade vuxna inblandat.
Kanske försöker jag i år, kanske stänger jag locket på datorn när jag är klar med mina artiklar och försöker fira julen. Men jag vet inte. Jag vet inte om jag klarar av det. Och jag vill inte heller vara den som sitter där och låtsas vara glad, för det har jag låtsats i merparten av mitt liv. Om jag inte vill se Kalle Anka, så tänker jag inte göra det. Om jag vill gå hem, så går jag hem. Om jag avbryter julfirandet mitt i julklappsöppningen, så kommer jag att göra det. Jag vet knappt hur man firar jul – och jag vet definitivt inte hur man njuter av den. Det finns ingen högtid som är så jobbig och påfrestande som den.
Just nu är allting en gnutta oklart. Det enda jag vet är att jag kommer att jobba. Sen om julen firas på ett litet hörn ändå, ah, det får vi se. Det är länge kvar. En sak är säker, och det är att jag inte tar på mig någon ledighet i år.
Det är klart att jag gillade julen som barn. Men ju äldre jag blev, ju mer förstod jag att den julen jag upplevde inte var okej. Det var inte så mina kompisar hade det? Julen ska handla om gemenskap och kärlek – men för mig handlade det bara om ångest, ledsamhet och ensamhet. Jag visste inte vad ångest var när jag var liten, men i efterhand förstår jag att det var det jag upplevde. Timmar av samtal med utbildade personer har klarlagt detta. Jag var trasig. Det spelade ingen roll hur glad jag var över alla julklappar jag fick. Det är inte det julen handlar om. Jag fick alltid allting jag önskat mig. I grund och botten gick jag sönder.
När jag blev äldre och skaffade min första riktiga pojkvän spenderade jag den största delen av julen med dem. Jag var så jävla välkommen! Det är jag oerhört tacksam över, och kommer alltid att vara. De lagade det trasiga inom mig och fick mig att inse det faktum att julen inte måste vara så oerhört plågsam ändå. Jag grät bara av ångest en enda gång med dem, visserligen dolde jag det, och det var efter det jag började ge upp. Det är konstigt att tänka tillbaka, för det känns inte som om det var så länge sedan. Det är personer jag alltid kommer bära med mig, för ingen har lagat mig och min trasiga själ så som hans familj gjorde. Och gör, än idag, även om jag inte har någon kontakt med dem längre, för de fick mig att överleva. Den kärleken jag fick där kommer jag leva på i resten av livet.
I år kommer jag att köra på något liknande. Jag kommer trots allting att åka upp till Kalix och Haparanda – men jag kommer att jobba. Jag kommer ha med mig min lilla MacBook Air. Och jag kommer att jobba. Jag vill nästan förtydliga det med fet text.
Förra julen vaknade jag i Simons armar, och jag grät. Gud, vad jag grät. Jag hatar julen, och jag hatar att folk ska försöka trycka ner det i halsen på en. Han förstår mig, även om han själv älskar julen. Om jag inte vill fira jul så är det så. Försök inte låtsas förstå vad det är jag går igenom varje år, för det gör ingen förutom jag. Fråga isåfall hur det ligger till, istället för att anta att jag mår bra bara för att jag sitter där och fejkar ett leende. Många tycker julen är jobbig och så är det bara. Det ska inte var alkohol och berusade vuxna inblandat.
Kanske försöker jag i år, kanske stänger jag locket på datorn när jag är klar med mina artiklar och försöker fira julen. Men jag vet inte. Jag vet inte om jag klarar av det. Och jag vill inte heller vara den som sitter där och låtsas vara glad, för det har jag låtsats i merparten av mitt liv. Om jag inte vill se Kalle Anka, så tänker jag inte göra det. Om jag vill gå hem, så går jag hem. Om jag avbryter julfirandet mitt i julklappsöppningen, så kommer jag att göra det. Jag vet knappt hur man firar jul – och jag vet definitivt inte hur man njuter av den. Det finns ingen högtid som är så jobbig och påfrestande som den.
Just nu är allting en gnutta oklart. Det enda jag vet är att jag kommer att jobba. Sen om julen firas på ett litet hörn ändå, ah, det får vi se. Det är länge kvar. En sak är säker, och det är att jag inte tar på mig någon ledighet i år.