Min önskelista 2017

Det känns så drygt att göra en önskelista. Men jag tänker, varför inte? Tidigare har jag sparat dem i utkast. Jag tycker det är kul att titta tillbaka i dem, för att ett år senare kunna se vad jag önskade mig då till exempel. Hur som haver, here it is. Det kan ju också ge er lite tips på vad ni kan önska er från nära och kära, om ni är sådana som unnar varandra julklappar. Och nej, julklappar är absolut inte det viktigaste, men det tror jag att ni redan förstår. Jag gör en önskelista för att jag vill. Tack och hej.

Den här lilla listan uppdateras löpande, i takt med att jag kommer på nya grejer, hihi.

1. En snygg weekendbag. Detta för att jag reser fram och tillbaka så mycket mellan norrbotten och Stockholm. Kabinväskan jag har är onödigt stor, jobbig att dra runt på och väldigt osmidig. Sedan är en weekendbag snyggare också, hehe.

2. Nintendo 3DS XL. Den inre nörden inom mig vill spela Zelda, Mario och Pokémon.

3. NYX Soft Matte Lip Vault Set. Liksom, hallå? Jag älskar läppstift. Det är alltså ett storpack med flera av NYX snygga färger.

4. Tatueringar. Ja, ett presentkort eller två på en tatueringsstudio någonstans hade verkligen suttit fint.

5. Parfymer från Clean. Finns det någon parfym som är fräschare än deras? Tror inte det. Warm Cotton, Skin, Rain eller Air – you name it, jag älskar typ alla.

6. Tofflor. För att jag aaalltid fryser, speciellt om fötterna. Vet ej varför jag inte äger ett par tofflor? Lånar Sandras hela tiden eftersom hon har två par.

7. Wake up light-väckarklocka. Just för att jag har så förskräckligt svårt att stiga upp på morgonen, men enligt recensioner och liknande på de här väckarklockorna så kan det bli lättare så.

8. Introvert: Den tysta revolutionen av Linus Jonkman. Detta är alltså en bok som jag blev tipsad om av en kommentar här på bloggen. Den verkar väldigt intressant, och passar ju mig perfekt som ni förstår.

9. En hårfön från GHD. Okej, nu ska jag inte vara ett märkesfreak, men jag tycker om GHD, okej? Visste ni förresten att lägga sig med blött hår kan orsaka blindhet, enligt filippinska vidskepligheter? Det kan man ju inte riskera! Haha.

10. Isabel Marant-skor. JA, ni vet de här skorna som Linn Ahlborg och varenda influencer har nu för tiden? Sådana vill jag ha. (Pssst, har jag har storlek 38 hehe). Sneakersliknande dojor med klack.

11. Värmesaker. Som värmefilt, värmekudde, värmetofflor. You name it. Jag fryser. Jag vill ha värme.

12. Veet Sensitive Precision Beauty Styler. Pga livet verkar bli mycket lättare med en sådan? Tänk hur smidigt för ögonbrynen till exempel.

13. Kaffebryggare med Wi-Fi! Det här är en produkt jag skrivit sååå många artiklar om. Jag vill ha den. Jag behöver den. Fattar ni hur skönt att slå på kaffet från sängen? Det är bara att googla så kommer den fram. Eller läsa en av mina artiklar, hihi.


Att unna sig själv tid att göra ingenting

Söndag. Den sista veckodagen som innebär egentid för mig. Idag tar jag hand om mig själv, och avslutar veckan på ett sätt som gör mig redo för nästa.

Det är idag jag lägger ansiktsmask efter ansiktsmask, unnar min hy näringen den behöver. Jag lyssnar på podcasts medans jag städar och plockar i lägenheten. Dunkar musik när jag tömmer och fyller diskmaskinen. Tar en lång dusch och står i vattnets hetta. Granskar mig själv i spegeln, snurrar runt för att se varenda vinkel och vrå på min ärrade kropp. Kroppen jag älskar, som jag lärt mig älska.

 
Jag vrider på huvudet för att se tatueringen på ryggen. Korset med pärlbandet ringlandes runt det och solen bakom, som är Filippinernas sol. En symbol och en tatuering som är så mycket trygghet för mig. Jag böjer onaturligt på armen för att se pusselbiten på armen som hör ihop med Sandras. Jag tittar ner på mina handleder för att se texten och fåglarna, påminns av texten "Let go, let god". Bläcket på min kropp påminner mig varje sekund. Det är därför jag har det ingraverat i min kropp. 

Igår mådde jag inte bra. Men jag var beredd på det. Sandra kom hem, vi pratade en stund som vi alltid gör. Kom in på det ämne som gör mig så ledsen – jag grät, skakade, hon höll om mig och det var det. Sedan var det bra. Det var det som behövdes, och det var det som får mig att må bra idag, dagen efter. 

Imorgon är det måndag. En ny arbetsvecka rullar igång. Julen börjar närma sig. Med ny styrka, återfuktad hy och en relativt utvilad kropp så är jag redo. Idag ska jag bara ta hand om mig själv, göra det som behövs, spela WoW och lägga mig i sängen så tidigt som möjligt. Jag släpper taget, låter Gud, ödet, whatever göra det som är meant to be. Det som händer, det händer. Och det händer av en anledning. 


När man är påväg ner i en svacka

Ni vet när allting är så bra. Man är på topp i livet, i jobbet och bara rent allmänt. 

Men sedan kommer svackan – den som bara gräver dig neråt. Precis där är jag nu. Och jag tänker inte ljuga för er bara för att det här är ett inlägg som eventuellt kan synas över hela internet. Jag känner att jag är påväg ner i den djupa dalen av ledsamhet nu, och det har jag haft på känn i några veckor. Det bara är så, och det är helt okej! Man brukar ju säga att efter regn kommer solsken. Så är det. Och i mitt fall är det även så att efter solsken kommer regn. 

Just nu ifrågasätter jag så mycket. Är jag lycklig? Det egentliga svaret är självklart ja, för det är jag. Men det jag på riktigt känner nu (alltså precis just nu i stunden, det vill säga den här minuten, timmen, dagen) är att jag är så jävla less på det som är jag. Jag hatar att pendla såhär i humöret, även om jag är förberedd på det och kan hantera det till viss mån. 

Jag skriver av mig. För det är det jag gör när oron kryper in på skinnet. Jag är påväg i vad jag känner kommer bli en lång panikattack. Jag känner mig osäker – vilket är en känsla jag både är så bekant med, men som ändå är så främmande. 

Ibland önskar att alla var som de vänner jag valt. Att de förstår när jag lägger på ett samtal med ett bittert "hejdå". Att de förstår vad som håller på att hända när jag är sådär överdrivet glad, som jag aldrig är eftersom det inte är jag, och känner på sig att "det här är inte Kaka, nu fejkar hon något utan att hon vet om det själv". Att man, som Sandra, hör på min röst när något är så jävla fel, återigen utan att jag ens vet om det själv. 

Det är så viktigt att våga fråga om något är fel. Jag har ibland inte svaret på frågan, för jag tycker det är alldeles utmärkt, utan att jag själv inser att motsatsen kan vara sanningen. Men att VÅGA FRÅGA när det gäller en nära vän. Det var egentligen det jag ville komma till.

Jag ber om ursäkt för ett ytterst oklart inlägg här på bloggisen. Men jag är PMS:ig och deppig, okej? Jag vill bara skriva av mig, och jag vill bara få klarhet själv i det som är jag, och då hjälper alltid mina egna ord i skrift. Det här är min dagbok, öppen för the world wide web. Annars så är jag glad, tacksam och rent ut sagt jävligt målmedveten just nu.