Jag vet inte ens vad det här blev
Jag var paniktrött och höll på att somna i soffan. Nu ligger jag i sängen och är pigg. En stund funderade jag på om jag ska gå ut och ta en promenad, sortera tankarna och röra på mig. Jag ville egentligen bolla tankarna, men när jag inte ens kan formulera dem själv är det ingen idé. Provade ringa en kompis tidigare som jag inte behöver formulera mig för, men hon var upptagen. "Vi hörs" sa vi, "puss" och så la vi på. Skippar promenaden i alla fall... det är becksvart ute och nollgradigt. Klockan är ändå snart 23.
Jag tänkte på en grej tidigare. När jag sover själv så sover jag ofta väldigt dåligt, i alla fall på natten. Det har alltid varit så, så länge jag kan minnas. Nätterna kan vara rätt så obehagliga, med mardrömmar och konstiga saker som jag stiger upp för, lite halvt omedvetet. Jag kan vakna i panik, skrika och tappa andan. Jag kan ha självdestruktiva tankar och egentligen vara någon helt annanstans. Jag kan knäppa mina händer och be om att inte få vakna nästa dag.
Men jag klarar dessa nätter. Jag vaknar alltid dagen efter, till en ny dag. Och om jag kan klara sådana night terrors, så känns det som om jag kan klara vad som helst. Det vet jag att jag kan, även om jag inte hade sådana här nätter. Men de kan liksom vara något av de jobbigaste som finns, och jag är ändå högfungerande. Det har jag varit länge. Kanske för att jag inte vet något annat?
Det jag tänkte på var alltså hur mycket skit och dumheter jag och mitt psyke har för oss. Orimliga rädslor och djuprotade trust issues - men ändå så kastar jag mig ut och in i saker. Det kan vara saker som är små och obetydliga för andra, men enorma för mig. Visst, jag skyddar mig själv också, ibland för mycket. Men någonstans har jag ändå en balans. Jag kan säga ja, och jag kan säga nej. Det är sällan jag låter något totalt stoppa mig idag, jag kanske tar en omväg på något sätt, men jag gör det som skrämmer mig.
Som när jag skulle köra själv till en grannkommun för en tid sedan. Jag hade mentalt förberett mig hur länge som helst, bollat med min favoritkollega och tänkt alla katastroftankar. Tänk om jag får soppatorsk, punktering, krockar eller helt enkelt inte hittar och kör jättevilse. Tänk om den personen jag ska till bara lurar ner mig, för att sedan inte släppa in mig. Så måste jag köra hem igen? Stelt. Och konstig tanke. Tänk om jag blir kidnappad, överfallen eller kör på ett djur... osv osv osv. Observera att jag aldrig är rädd för att dö - för det gör jag hellre än att någon av mina tusen katastroftankar blir sanning. Men när jag sedan kört dit och dagarna gått, och jag återrapporterar till min favoritkollega om att det gick bra (klart som fan att det gick bra ju) och hon nästan applåderar för att hon var så stolt - då känns det imponerande att ha lyckats göra något ångesten sa emot.
Sådana grejer gör jag ofta ändå, och det är så jävla skönt att tänka på. Alltså för att lyfta upp sig själv och sin förbannade snea bild av allt här i världen. Jag ska göra en lista någon gång. Av allt jag gjort som är bra, bara för att kunna kolla tillbaka på för att inse att jag inte är så jävla dum ändå. Ja, min ångest är orimligt dum och jag som person är alldeles för löjlig när det kommer till vad jag har ångest över - men det är så det är. Så länge jag jobbar för att bli bättre så är det okej. Det finns få personer som faktiskt förstår hur mycket varje litet försök faktiskt kräver, och hur mycket man faktiskt kan imponera sig själv när man gjort något.
Ähh, jag ska sluta ranta. Jag borde verkligen sova.
Jag tänkte på en grej tidigare. När jag sover själv så sover jag ofta väldigt dåligt, i alla fall på natten. Det har alltid varit så, så länge jag kan minnas. Nätterna kan vara rätt så obehagliga, med mardrömmar och konstiga saker som jag stiger upp för, lite halvt omedvetet. Jag kan vakna i panik, skrika och tappa andan. Jag kan ha självdestruktiva tankar och egentligen vara någon helt annanstans. Jag kan knäppa mina händer och be om att inte få vakna nästa dag.
Men jag klarar dessa nätter. Jag vaknar alltid dagen efter, till en ny dag. Och om jag kan klara sådana night terrors, så känns det som om jag kan klara vad som helst. Det vet jag att jag kan, även om jag inte hade sådana här nätter. Men de kan liksom vara något av de jobbigaste som finns, och jag är ändå högfungerande. Det har jag varit länge. Kanske för att jag inte vet något annat?
Det jag tänkte på var alltså hur mycket skit och dumheter jag och mitt psyke har för oss. Orimliga rädslor och djuprotade trust issues - men ändå så kastar jag mig ut och in i saker. Det kan vara saker som är små och obetydliga för andra, men enorma för mig. Visst, jag skyddar mig själv också, ibland för mycket. Men någonstans har jag ändå en balans. Jag kan säga ja, och jag kan säga nej. Det är sällan jag låter något totalt stoppa mig idag, jag kanske tar en omväg på något sätt, men jag gör det som skrämmer mig.
Som när jag skulle köra själv till en grannkommun för en tid sedan. Jag hade mentalt förberett mig hur länge som helst, bollat med min favoritkollega och tänkt alla katastroftankar. Tänk om jag får soppatorsk, punktering, krockar eller helt enkelt inte hittar och kör jättevilse. Tänk om den personen jag ska till bara lurar ner mig, för att sedan inte släppa in mig. Så måste jag köra hem igen? Stelt. Och konstig tanke. Tänk om jag blir kidnappad, överfallen eller kör på ett djur... osv osv osv. Observera att jag aldrig är rädd för att dö - för det gör jag hellre än att någon av mina tusen katastroftankar blir sanning. Men när jag sedan kört dit och dagarna gått, och jag återrapporterar till min favoritkollega om att det gick bra (klart som fan att det gick bra ju) och hon nästan applåderar för att hon var så stolt - då känns det imponerande att ha lyckats göra något ångesten sa emot.
Sådana grejer gör jag ofta ändå, och det är så jävla skönt att tänka på. Alltså för att lyfta upp sig själv och sin förbannade snea bild av allt här i världen. Jag ska göra en lista någon gång. Av allt jag gjort som är bra, bara för att kunna kolla tillbaka på för att inse att jag inte är så jävla dum ändå. Ja, min ångest är orimligt dum och jag som person är alldeles för löjlig när det kommer till vad jag har ångest över - men det är så det är. Så länge jag jobbar för att bli bättre så är det okej. Det finns få personer som faktiskt förstår hur mycket varje litet försök faktiskt kräver, och hur mycket man faktiskt kan imponera sig själv när man gjort något.
Ähh, jag ska sluta ranta. Jag borde verkligen sova.