Hinkar i mig kaffe

Hello! Veckan rullar på. Det är redan onsdag och jag inser att det bara är en vecka kvar av min praktik.

Det har inte hänt något häpnadsväckande i mitt liv. Vardagarna fylls av jobb, transport till och från jobbet och sen är det inte så mycket mer än så. Det finns inte mycket energi till annat heller. Jag är fortfarande dötrött, sover dålig och vaknar aldrig utvilad. 

Sen är det trist väder också. Jag ska inte klaga, för det är ändå sol mestadels. Men de kalla vindarna förstör lyckan man känner trots solens strålar. Idag ska jag försöka att inte fastna vid skrivbordet – för jag och Sandra ska och kolla på en lägenhet. Det här eviga bostadssökandet i Stockholm alltså. Jag har ännu inte bestämt mig helt och fullt om jag flyttar ner, men mycket hänger ju på om man har någonstans att bo också såklart. 

 
 

Need a day between Sunday and Monday

Yo! En helt vanlig måndag idag, bestående av praktik... och egentligen ingenting annat. 

När jag kommer hem ska jag och Sandra städa. Kul va? Sen hoppas jag att vi går och lägger oss as soon as possible. Det lär säkert bli så, eftersom vi båda är fett trötta och allmänt slitna. 

Det var jobbigt att stiga upp idag. Sover fortfarande dåligt, vilket är konstigt eftersom jag sovit sjukt bra i början av min tid i Stockholm. Jag har egentligen ingenting att berätta. Var på Hillsong igår, maxade med att fara på två gudstjänster. Det var jättetrevligt, mäktigt och jag kommer definitivt komma tillbaka de gånger jag har vägarna förbi Stockholm. Eller bor i Stockholm... Ja, ni fattar. 

Kvällen avrundades med pizza i sängen, med Sandra och några avsnitt Camping Queens. Det är vår nya obsession. Och jag har utvecklat en crush på Tony Irving.

 

Bästa roomien och fest

Oh hello there! Dags för en livsuppdatering kanske, istället för djupa, abstrakta inlägg? 

Fredagen bestod av praktikjobb och lägenhetstittande. Sandra letar ny bostad här i Stockholm, och jag faller väl in på ett hörn eftersom jag också kanske flyttar ner senare. Efter lägenhetstittandet så bestämde vi oss för att käka ute. Problemet med större städer är ju att det finns så otroligt många ställen att välja mellan, så det slutar ofta med att man inte alls vet vart man ska äta. Hur som helst så hamnade vi på en kinarestaurang! Vi hade det supermysigt och satt och pratade om allt möjligt – på ett sätt bara vi kan, tror jag. En vinflaska och lite mat senare bestämde vi oss för att rulla hemåt.

 
Igår jobbade Sandra på dagen och drog till och med på sig lite övertid! Jag var alltså hemma och passade på att städa lite. Annars så gjorde jag inte så mycket, utan sov ikapp all förlorad sömn. Så jag steg inte upp förrän typ klockan 14-15. 

Sen var jag bjuden på födelsedagsfest hos några kollegor – så jag och Sandra skulle åka dit efter hon kommit hem från jobbet. Vi fixade oss lite, var on fleek och tog en massa selfies för att föreviga ögonblick av snygghet, haha. Vi hade jätteroligt på festen – så typical nördigt med intelligenta människor som spelar faktaspel på en fest! Det är roligare än vad det låter som, jag lovar. Hur som helst så var vi tyvärr tvungna att åka tidigt eftersom Sandra jobbar idag. 


Idag, söndag, ska jag åka in till stan för att vara med på någon av Hillsongs gudstjänster. Jag nämnde dem [här] tidigare. Har inte bestämt mig om jag ska delta i två gudstjänster, eller om jag bara hinner med en. Har nämligen fått erbjudande om att komma och kolla på ännu en lägenhet klockan 19, grejen är bara det att det är en gudstjänst då som jag gärna skulle gå på. Så vi får se hur jag gör!


Blir så ledsen när jag bläddrar tillbaka

"Senare på kvällen fick jag gå hem själv, jag som brukar vara rädd hoppades istället på att något skulle hända. Jag minns att jag hoppades att jag skulle bli påkörd av en lastbil, haha fett patetiskt. Jag skrev att jag älskade mina vänner, att jag bad om ursäkt om jag någonsin hade gjort något dåligt mot dem.

Jag tvivlade på vem jag själv var. Jag var rädd för att bli bortvald, vara ett andrahandsval. Jag undrade hur andras liv skulle se ut utan mig"


Texten ovan kommer från det här inlägget, postat för sju år sedan. Det är så läskigt när jag läser det. Det är som om jag åker tillbaka i en tidsmaskin. Jag känner varje känsla som jag kände då. 

Jag var en sådan trasig tonåring. En trasig själv i jakt på lycka och gemenskap. Ärren i själen finns kvar, så också de på kroppen. Jag tror att de alltid kommer göra det, ärren i själen alltså. Det är liksom mina erfarenheter, och jag blir både starkare av dem, och svagare någon gång ibland.

Även om jag kan tyckas vara vuxen nu, så har jag en massa demoner att kriga mot. Jag tror att jag alltid kommer att ha det. Men jag tror också att varje individ här på jorden har det, mer eller mindre. Det gäller bara att hantera dem. Och jag är inte ledsen för det, för varje dag som går så lär jag mig något nytt. Jag lär känna mig själv bättre, vet hur jag ska hantera ångestfyllda situationer och kan förklara för nya människor hur jag är. För att vara ärlig från början liksom. Istället för att vara ledsen över att leva en dag till – så är jag glad för att jag får göra det. Jag får spendera en dag till med att bara leva livet. Med att bara lära sig nya saker varje dag. Om hur jag fungerar, hur livet fungerar och framför allt hur andra människor fungerar. 

Jag är så jävla djup och abstrakt när jag skriver sådant här, och det är inte säkert att någon ens förstår vad jag menar. Det jag egentligen vill komma fram till, för mig själv och andra, är att livet är förbannat jävla roligt om man bara kämpar lite. Tro mig, jag har varit på botten, och jag kommer med all säkerhet hamna där igen. Men ta steget och kämpa. Cause you can do it. Allting handlar om att tro på sig själv.