Våren borde göra en lycklig

Solen är äntligen här. Det gör alla glada. Människor införskaffar nya sneakers och unnar sig nya och dyra solglasögon. De steker i solen, kanske med en glass i handen.

 
Jag vill också göra det. Men jag orkar inte. Solen gör mig glad, men inte lyckligare. Just nu är jag långt ner i depressionens håla – och tycks inte kunna gräva mig upp, trots alla verktyg jag fått och alla sätt jag lärt mig. Jag har inte ens kunnat ta mig till jobbet de två senaste dagarna. Ångestattackerna löser av sig mellan artiklarna jag skriver, och händerna skakar över tangentbordet. Jag är så trött. Utmattad. Sliten. Och sedan får jag ångest över att jag inte ens klarar av det jobb jag så innerligt älskar och är bra på. 

Men jag vet att det blir bättre. Snart har jag en lösning på det här måendet. Imorgon ska jag både till läkare och psykolog. Jag har bara några möten kvar hos psykologen, och sedan kommer jag att slussas vidare inom sjukvården. Efter läkarmötet kommer jag jobba, sedan springa iväg till psykologen och sedan förhoppningsvis orka tillbaka till mitt skrivbord. På kvällen väntas eventuellt en ny tatuering – och jag är så taggad. Jag älskar känslan av tatueringsnålen på min kropp, och konsten som kommer därefter. 


Jag lider av PTSD

Hej internet. Jag tänker fortsatta vara öppen i min kamp – jag vet inte vad jag vinner på det, men det spelar ingen roll. Allting handlar inte om att vinna eller förlora. Skulle min öppenhet få konsekvenser så får det vara så, isåfall är det deras förlust och inte min. 

 
En gång i veckan går jag till en psykolog. Hon har hjälpt mig mer än jag någonsin hade förväntat eller vågat tro – och med kombination av läkare har de redat ut en hel del misstankar jag alltid haft. Känner typ att alla bör ventilera till en proffsig person, bara för att lätta på trycket. Idag blev det fastställt att jag lider av "en mild version" av posttraumatiskt stressyndrom, som en följd av struliga relationer, otrygg uppväxt och en sne självbild som barn. Nej, jag har aldrig någonstin blivit utsatt för egentliga övergrepp eller svår misshandel, så dra inga förhastade slutsatser! Det här handlar om miljö, uteslutande av bearbetning och psykiska påfrestningar – alltså ingenting fysiskt. 

Det känns skönt att få det bekräftat. Att jag för varje gång kommer närmare upplösningen av knutar som faktiskt är jag. Jag är ett steg närmare förståelse för vem jag är och varför jag blivit som jag är. Jag är glad! Vissa saker måste man reda ut och faktiskt ta tag i. Så är det bara. Jag är den enda som kan göra det.

"Du är en sådan typisk doer, Carolina. När du har bestämt dig för något så gör du det, oavsett hur jobbigt det är" sa hon.

Den där svackan jag pratade om

Yo! Det har gått en tid sedan jag skrev här, och som vanligt har jag mina anledningar. Som vilken annan bloggare som helst.

I början på december skrev jag det här inlägget – om att jag var på väg ner i en svacka. Den svackan varar fortfarande, men så är det ibland. Jag har åtminstone sökt hjälp, fått hjälp, varit sjukskriven och jobbar mig tillbaka till ett sunt välmående. 

Det är första gången jag fått bevis på mitt mående. I form av läkare, terapeuter och psykologers utlåtande. Det är första gången jag tagit tag i det på riktigt. Och det är först nu som jag förstår hur djupt det sitter, och hur många gånger jag faktiskt gått in i väggen och sedan aldrig behandlat det. Det är inte bara den kända väggen som påverkar mig, det är så mycket annat också. Saker jag måste bearbeta, som jag har förträngt. Jag trodde aldrig att jag skulle bli den som inte kunnat jobba heltid, för det är det enda jag gjort i mitt yrkesverksamma liv. Jag har alltid gett allt och lite till, för jag har alltid älskat de arbeten jag haft. Någon gång kommer jag gå in på det mer, för det behövs pratas om. Psykisk ohälsa är något som måste uppmärksammas – och jag tänker inte ljuga mer när folk frågar "ah men hur är det med dig då?" och förväntar sig ett glatt svar om hur kul jag haft i helgen. Jag tänker inte säga att det är bra bara för att det är det folk vill höra. Förmodligen har jag legat däckad hemma i min säng helt utmattad, med känslor av ångest och otillräcklighet.

 
Annars har det ju hänt en hel del sedan vi hördes sist. Julen och nyår susade förbi, och jag älskade det. Jag ska snart knåpa ihop ett helt inlägg med bara bilder, efter det här. Men iallafall – för första gången i mitt liv hade jag en trevlig julafton med livets finaste människor. Simon och hans familj får mig att tro på gemenskap, tillit och lycka. Jag fick så fina julklappar, som jag är evigt tacksam för. Det var så mysigt, och jag ångrar mig inte en enda sekund. 

Det var mycket som hände i december. Mitt psykiska mående var sämre än på länge, och utan trygghet av vänner och pojkvän som jag har där uppe i norrbotten så krisade det rejält. För min egen säkerhet var det tal om att lägga in mig för vård – men jag lyckades försäkra vårdpersonalen om att det inte alls behövdes. Jag är van och det var inte första gången jag kämpade på botten. 

Det här inlägget är lika luddigt som alla mina andra, så sorry för det. Jag kände bara att jag ville skriva av mig, och blotta mig för det stora internetet. Snart kommer nog ett inlägg som makear mer sense.

Idag har jag iallafall tränat. Det är något jag börjat med igen, men den här gången med motiveringen att stärka mitt psyke och min svaga kropp. Det är riktigt roligt, även om jag är den mest förvirrande personen på gymmet.

 
Här tänker jag sätta punkt på det här inlägget och återgå till mitt Pinterest-beroende. Min profil är fantastisk – du kan kolla in den här. (Följ mig vettja, höhö). Tack och hej!