Jag är en sten i en sko
Just nu ifrågasätter jag allt, då jag råkar befinna mig i ett totalt mörker av likgiltighet. Vad fan spelar någonting för roll om det ändå känns såhär en ynka del av min livstid? Jag vet inte hur många procent det gäller i förhållande till mina 28 år, men oavsett om det så bara är 1% så är det fortfarande en för stor del.
Jag känner mig så otroligt bortglömd och obetydlig. Min närvaro och existens spelar verkligen ingen roll. Jag känner mig som ett objekt av tidsfördriv samtidigt som jag känner mig som en sten i en sko. Som något som skaver och gör ont för varje steg - men för att ta bort stenen måste man stanna upp, ta av sig skon och vända på den upp och ner.
De måste först leva med smärtan som jag tillför, sedan ta steget till att blotta sitt innersta, och vända upp och ner på allting för att till sist skaka av mig. Poff, så är jag borta ur deras liv och de kan fortsätta sin vandring utan mig.
Om jag inte tagit distans först vill säga.
Jag orkar inte vara såhär ledsen när jag egentligen är så lycklig. Men ingenting känns bra och jag vet inte vad jag ska göra, för det finns inget att göra. Ingenting handlar om att det inte är bra för att det inte är bra, för allting är bra, men jag önskar bara att mycket var annorlunda.
Varför sätter jag mig i den här sitsen gång på gång? Samma jävla visa på repeat.
Jag känner mig så otroligt bortglömd och obetydlig. Min närvaro och existens spelar verkligen ingen roll. Jag känner mig som ett objekt av tidsfördriv samtidigt som jag känner mig som en sten i en sko. Som något som skaver och gör ont för varje steg - men för att ta bort stenen måste man stanna upp, ta av sig skon och vända på den upp och ner.
De måste först leva med smärtan som jag tillför, sedan ta steget till att blotta sitt innersta, och vända upp och ner på allting för att till sist skaka av mig. Poff, så är jag borta ur deras liv och de kan fortsätta sin vandring utan mig.
Om jag inte tagit distans först vill säga.
Jag orkar inte vara såhär ledsen när jag egentligen är så lycklig. Men ingenting känns bra och jag vet inte vad jag ska göra, för det finns inget att göra. Ingenting handlar om att det inte är bra för att det inte är bra, för allting är bra, men jag önskar bara att mycket var annorlunda.
Varför sätter jag mig i den här sitsen gång på gång? Samma jävla visa på repeat.