Bara lägg dig ner och vila din tid nu

Bragdloppet fick mig att uppskatta allting annat mer, haha! Nej men seriöst, jag trodde att jag skulle dö.

Haha, då vi just hade börjat åka på våra skidor skrev jag som ett fint sms till Zebastian 
"Fyfan jag orkar inget mer. Helvete vad jobbigt.. Jag ska aldrig mer åka! gör mig taggad och gör mig glad..", jag fick väldigt söta sms och jag fick livslusten tillbaka (haha jag var beredd på att isen skulle braka så att jag kunde dö istället för att fortsätta åka, förstår ni hur slut jag var?!)

Sista biten har jag aldrig varit så taggad, jag skulle kunna ha kört så jävla hårt men gjorde inte det. Synd, eftersom jag faktiskt är bra på skidor egentligen, och var grym när jag var yngre. Men jag inser hur sjukt dålig kondition jag har, det är helt sjukt hur segt det gick i början och hur trött jag var. Nu har jag dock skavsår och det blodade som fan, ursäkta mitt väldigt vårdade språk föressten.


Det känns som om klockan borde vara typ sent på natten men den är faktiskt vara tjugo i fem. Jag tror att jag kom hem vid elva någon gång, jag och pappa for sedan till biblioteket för att se om det fanns några böcker från Sofia Åkerman men alla var utlånade så det blev inget. Sen dess har jag varit hemma, pratat i telefon med min älskling, somnar i kanske två timmar, ätit muffins, sovit lite till och lyssnat på musik.

Nu väntar jag på att Zebastian-eelskling ska ringa igen. Puss på er!

Jag är lyssnaren som tårar mot din kind

Do you even want to hear my voice?