Mina öron gör ont

De senaste tre dagarna har jag tvingat mig själv att vara hemma. För första gången på länge var det mina öron som plågade mig, och inte mitt psyke.

Veckan i sig har annars varit bra. Jag var till exempel på Dua Lipa-konsert i tisdags, vilket absolut var en höjdpunkt i mitt liv. Kanske skriver jag mer om det någon annan gång. Just nu vill jag bara skriva av mig om mina jävla öron. Skriva av mig för att det är det jag gör. Och så vill jag lägga upp en selfie från i tisdags bara för att jag såg förbannat bra ut. 

 
Ungefär så arg som jag ser ut att vara på bilden, så arg är jag på min kropp. Den säger ifrån på alla sätt – liksom inte nog med att jag redat lidit igenom alla symptom (ja, man kan stava ordet både med eller utan bokstaven P, trust me) som man får med uttmattningssyndrom. Nu gör mina öron så ont att jag knappt kan röra mig. Spenderade större delen av morgonen på köksgolvet till exempel. 

Det är mitt liv det. Men jag är glad ändå, för jag har sett en av mina favoritartister, jag har dansat, druckit vin och njutit av livet med min bästa vän. Och jag har två konserter till att se fram emot i sommar! 

Ursäkta för ett bittert inlägg. Men jag är bitter. Och det är helt okej. Alla har rätt att känna det de känner. I helgen ska jag nog försöka ta mig ut och shoppa lite. Jag ska unna mig! I ett minimalistisk mått dock, eftersom det är det levnadssättet som för tillfället gynnar mig. Min psykolog sa det i fredags, att jag ska unna mig något fint varje gång jag mår lite bättre, varje gång jag gjort något out of my comfortzone – eller helt enkelt bara för att jag är jag.