Mina öron gör ont

De senaste tre dagarna har jag tvingat mig själv att vara hemma. För första gången på länge var det mina öron som plågade mig, och inte mitt psyke.

Veckan i sig har annars varit bra. Jag var till exempel på Dua Lipa-konsert i tisdags, vilket absolut var en höjdpunkt i mitt liv. Kanske skriver jag mer om det någon annan gång. Just nu vill jag bara skriva av mig om mina jävla öron. Skriva av mig för att det är det jag gör. Och så vill jag lägga upp en selfie från i tisdags bara för att jag såg förbannat bra ut. 

 
Ungefär så arg som jag ser ut att vara på bilden, så arg är jag på min kropp. Den säger ifrån på alla sätt – liksom inte nog med att jag redat lidit igenom alla symptom (ja, man kan stava ordet både med eller utan bokstaven P, trust me) som man får med uttmattningssyndrom. Nu gör mina öron så ont att jag knappt kan röra mig. Spenderade större delen av morgonen på köksgolvet till exempel. 

Det är mitt liv det. Men jag är glad ändå, för jag har sett en av mina favoritartister, jag har dansat, druckit vin och njutit av livet med min bästa vän. Och jag har två konserter till att se fram emot i sommar! 

Ursäkta för ett bittert inlägg. Men jag är bitter. Och det är helt okej. Alla har rätt att känna det de känner. I helgen ska jag nog försöka ta mig ut och shoppa lite. Jag ska unna mig! I ett minimalistisk mått dock, eftersom det är det levnadssättet som för tillfället gynnar mig. Min psykolog sa det i fredags, att jag ska unna mig något fint varje gång jag mår lite bättre, varje gång jag gjort något out of my comfortzone – eller helt enkelt bara för att jag är jag.

Oh hello week, let's do this

Hellohello. Våren har smygit sig på, och nu är tiden när man fryser arslet av sig påväg till jobbet, men slås av värmeslag påväg hem. Älskar det.

Anlände till jobbet för ett bra tag sedan. Helgen har varit fantastisk. Jag har sovit så länge, unnat mig så mycket sömn. Haft girls night med Sandra, då vi har druckit vin och sett Fifty Shades. Hur sjukt är det inte, att Sandra inte sett en enda av de filmerna? Igår, söndag, var vi på Pernilla Wahlgrens show Kort Glad och Tacksam. Och den var så bra! Skrattade så mycket. Ni som inte sett det, se till att haffa biljetter. För det var så värt det. 

 
Ovan bilder är från gårdagen. Rockade min grymma skinnjacka och mörkt läppstift. Det är i sådana outfits som jag känner mig mest som jag. "Det är bara ett fåtal personer som kan bära en sån jacka, Carolina" sa min psykolog till mig i fredags.

Vi bokade också biljetter till den underbara artisten Dua Lipa. Nästa vecka ska vi se henne. Den kvinnan sätter ord på mina heartbreaks bättre än vad Adele gör. 

 
Nu ska jag fortsätta jobba – och kicka igång den här veckan.

Våren borde göra en lycklig

Solen är äntligen här. Det gör alla glada. Människor införskaffar nya sneakers och unnar sig nya och dyra solglasögon. De steker i solen, kanske med en glass i handen.

 
Jag vill också göra det. Men jag orkar inte. Solen gör mig glad, men inte lyckligare. Just nu är jag långt ner i depressionens håla – och tycks inte kunna gräva mig upp, trots alla verktyg jag fått och alla sätt jag lärt mig. Jag har inte ens kunnat ta mig till jobbet de två senaste dagarna. Ångestattackerna löser av sig mellan artiklarna jag skriver, och händerna skakar över tangentbordet. Jag är så trött. Utmattad. Sliten. Och sedan får jag ångest över att jag inte ens klarar av det jobb jag så innerligt älskar och är bra på. 

Men jag vet att det blir bättre. Snart har jag en lösning på det här måendet. Imorgon ska jag både till läkare och psykolog. Jag har bara några möten kvar hos psykologen, och sedan kommer jag att slussas vidare inom sjukvården. Efter läkarmötet kommer jag jobba, sedan springa iväg till psykologen och sedan förhoppningsvis orka tillbaka till mitt skrivbord. På kvällen väntas eventuellt en ny tatuering – och jag är så taggad. Jag älskar känslan av tatueringsnålen på min kropp, och konsten som kommer därefter.