Carolina "Kaka" Bäckström

160117 - Kontrollfreak
Jag sitter på en buss at the moment. En buss som jag åkt så många gånger, trots ångest och rädslor. Bussens Wifi fungerar inte som det bör, så istället slösar jag den surf jag har på mobilen för att lätta min ångest på datorns tangentbord. 

Oftast är jag tacksam för mitt kontrollbehov, min planeringsförmånga och min kärlek för struktur. Men idag är jag arg. Jag är arg på mig själv för att jag kan låta en hel dag försvinna under täcket bara för att ingenting gått som jag tänkt. Jag planerar mina dagar efter timmar och minuter, och när ingenting går som jag tänkt ut kvällen innan så ger jag upp. Det tar lång tid innan människor i min närhet förstår vilken tidpunktlighet och struktur jag behöver för att fungera. Ibland förstår jag inte ens själv hur jag fungerar. 

Den eviga resan i att hitta sig själv. Att trivas med sig själv och sin ensamhet. Oftast gör jag det. Idag var bara inte en sån dag, och jag gav upp alla dagens planer för att hantera min morgonångest. Själv. Ensam. 

Återigen vet jag inte syftet med det här inlägget, annat än att skriva av mig och formulera de miljoner tankar som flyter runt i mitt huvud. Nu ska jag åka och mysa med min katt. En varelse som inte har någon aning om mina krav eller ens skulle förstå dem. Min fluffiga tröst i en vardag av väntan och kyla. Ibland slår en katts kärlek till och med pojkvänner och vänner. Det här blev ett inlägg med en negativ klang i, men det var inte meningen. Bussen rullar, och jag känner plötsligt att jag skulle kunna åka så mycket längre än vad jag egentligen ska. Tänk om jag inte hoppar av.

...och på tal om absolut ingenting så stannade bussen just, och polisbil ställde sig bredvid. I panik ryckte jag åt mig bussbältet och drog åt det. 


 
150117 - Hundra år senare
Den här bloggen har funnits i cyberrymden sen 2010. Det är sju år sedan. 

Idag tänkte jag radera den. Sen vände den tanken, och jag tänkte istället att jag startar en ny blogg. En ny blogg på en annan bloggportal. Men sen tog jag mitt förnuft till fånga och ifrågasatte istället mig själv och mina tankar. Varför ska jag starta en ny blogg? Varför ska jag radera något som kan liknas vid en dagbok, bara för att den är sju år gammal? Varför vill jag börja om på nytt?

Jag har skrivit så mycket dumma saker på den här bloggen. Inte dumma som är synonymt med elaka, utan snarare dumma som i en femtonårings rop på uppmärksamhet. Kanske är det därför som jag funderade på att begrava den här bloggen, för att ingen skulle se de pinsamma blogginlägg jag skrivit genom åren när jag försöker marknadsföra mina nya inlägg på mina sociala medier. 

Men vem bryr sig egentligen? Alla har vi varit där. I tonårskriser och känslostormar. Så ni som klickar in på bloggen idag, ha överseende med att det ser lite knasigt ut i designväg. Sju år av bloggande har också fört med sig sju år av olika bloggdesigner, stilar, html-koder och röda trådar. 

Och egentligen var det inte det här jag skulle skriva nu. Egentligen skulle jag berätta vad jag gjort idag (det vill säga ingenting egentligen) och vad som kommer ske i mitt liv de närmaste månaderna. Men jag tar det i ett senare inlägg. Oavsett vad så tänker jag låta den här bloggen leva vidare. Och jag kommer antagligen fortsätta med mina pinsamma inlägg. De kommer inte kännas speciellt anmärkningsvärda i stunden, men när jag tittar på dem en tid senare så vet jag att jag kommer sätta händerna framför ögonen och svära en ramsa av svordomar. 

Så varsågod främlingar som Facebook-vänner. Gräv i mitt bloggarkiv! Som bandet Kent säger - "Ingen kommer minnas om 100 år"