160117 - Kontrollfreak
Jag sitter på en buss at the moment. En buss som jag åkt så många gånger, trots ångest och rädslor. Bussens Wifi fungerar inte som det bör, så istället slösar jag den surf jag har på mobilen för att lätta min ångest på datorns tangentbord.
Oftast är jag tacksam för mitt kontrollbehov, min planeringsförmånga och min kärlek för struktur. Men idag är jag arg. Jag är arg på mig själv för att jag kan låta en hel dag försvinna under täcket bara för att ingenting gått som jag tänkt. Jag planerar mina dagar efter timmar och minuter, och när ingenting går som jag tänkt ut kvällen innan så ger jag upp. Det tar lång tid innan människor i min närhet förstår vilken tidpunktlighet och struktur jag behöver för att fungera. Ibland förstår jag inte ens själv hur jag fungerar.
Den eviga resan i att hitta sig själv. Att trivas med sig själv och sin ensamhet. Oftast gör jag det. Idag var bara inte en sån dag, och jag gav upp alla dagens planer för att hantera min morgonångest. Själv. Ensam.
Återigen vet jag inte syftet med det här inlägget, annat än att skriva av mig och formulera de miljoner tankar som flyter runt i mitt huvud. Nu ska jag åka och mysa med min katt. En varelse som inte har någon aning om mina krav eller ens skulle förstå dem. Min fluffiga tröst i en vardag av väntan och kyla. Ibland slår en katts kärlek till och med pojkvänner och vänner. Det här blev ett inlägg med en negativ klang i, men det var inte meningen. Bussen rullar, och jag känner plötsligt att jag skulle kunna åka så mycket längre än vad jag egentligen ska. Tänk om jag inte hoppar av.
...och på tal om absolut ingenting så stannade bussen just, och polisbil ställde sig bredvid. I panik ryckte jag åt mig bussbältet och drog åt det.
Oftast är jag tacksam för mitt kontrollbehov, min planeringsförmånga och min kärlek för struktur. Men idag är jag arg. Jag är arg på mig själv för att jag kan låta en hel dag försvinna under täcket bara för att ingenting gått som jag tänkt. Jag planerar mina dagar efter timmar och minuter, och när ingenting går som jag tänkt ut kvällen innan så ger jag upp. Det tar lång tid innan människor i min närhet förstår vilken tidpunktlighet och struktur jag behöver för att fungera. Ibland förstår jag inte ens själv hur jag fungerar.
Den eviga resan i att hitta sig själv. Att trivas med sig själv och sin ensamhet. Oftast gör jag det. Idag var bara inte en sån dag, och jag gav upp alla dagens planer för att hantera min morgonångest. Själv. Ensam.
Återigen vet jag inte syftet med det här inlägget, annat än att skriva av mig och formulera de miljoner tankar som flyter runt i mitt huvud. Nu ska jag åka och mysa med min katt. En varelse som inte har någon aning om mina krav eller ens skulle förstå dem. Min fluffiga tröst i en vardag av väntan och kyla. Ibland slår en katts kärlek till och med pojkvänner och vänner. Det här blev ett inlägg med en negativ klang i, men det var inte meningen. Bussen rullar, och jag känner plötsligt att jag skulle kunna åka så mycket längre än vad jag egentligen ska. Tänk om jag inte hoppar av.
...och på tal om absolut ingenting så stannade bussen just, och polisbil ställde sig bredvid. I panik ryckte jag åt mig bussbältet och drog åt det.