Uppvaknandet

Jag somnade om,
vilket var ett misstag. 
Vaknade igen. Med en kokande ångest. 
Jag kan inte uttrycka det som "bubblande", 
för det ordet har en positiv klang.  

En ångest som bränner, 
i varenda cell.

Saknar detaljer. 
Behöver förklaring. 
Trauma som sitter kvar,
från ett helt annat scenario, 
som inte ens är hans. 

Jag överdriver. Som alltid. 
Sätter mig själv i snåriga skogar av mörker. 

Men hur vet jag att det inte är så? 
Egentigen? 
Det kan jag inte veta förrän jag får veta. 
Men kommer jag någonsin få veta? 
Exakt allt? Varje dag? Varje sekund? 

Det fungerar inte så. 
Men jag önskar att det gjorde det. 
Och det kan man inte begära.
Jag intalar mig själv att ingen har rätt till det. 
Definitivt inte jag.
Och absolut inte nu.

Det känns som det kändes då. 

Jag hade ett av mitt livs finaste ögonblick. 
Examen, en hoppfull framtid och ett nytt äventyr. 

Sedan kraschade allt, 
på min sängkant. 
En ologisk förklaring, 
och fyra ord med en tveksam syftning.

Ändå fortsatte livet, till slut. 
Det kommer det göra igen.
Även om det händer igen. 

Jag vill fråga, 
men jag vill inte veta.
Trots att jag vill det. 
Eller?