Kent finns alltid i mina spellistor

Häromdagen pratade jag och min kollega om bandet Kent. Ett band som ligger så nära hjärtat för mig (och snart bokstavligt talat, hihi). 

Jag har haft turen att se dem live tre gånger. En gång på Piteå Dansar och Ler, som jag har ett kort inlägg om här, och två gånger under deras avslutningsturné. Det kommer alltid hugga till lite hjärtat av saknad när jag tänker på att de inte kommer att vara aktiva längre. När de gick ut med att de skulle sluta, så gjorde de det i en video på Facebook. Jag minns när jag såg den. Hur jag satt på Simons fåtölj hemma hos honom. Ni som sett videon vet hur den går, och jag minns att jag på något sätt hamnade på golvet och bara grät. Jag minns att Simon sprang in i vardagsrummet, kanske av rädsla för att han trodde att jag var mitt i en panikattack. Det var jag inte, jag var bara ledsen, riktigt jävla ledsen. Ledsen över det faktum att min favoritband nu skulle säga farväl, för alltid. 

Snabbt därefter så bokade Simon biljetter till oss. Jag satt på mitt dåvarande jobb och var hur nervös som helst. Vad skulle hända om vi inte fick biljetter? Jag skulle inte kunna acceptera det. Som tur var så fick vi ju uppenbarligen biljetter. Och ingen var lyckligare än jag. 

 
När jag fyllde år så överraskade Simon mig med ännu en biljett. Jag skulle alltså få se dem två gånger! Trodde alltså att vi bara skulle se dem en gång, men Simon den jäveln hade ju planerat just det, att överraska mig med en till konsert. Herregud vad jag grät när jag öppnade paketet och såg biljetterna. Nog fan har man världens bästa kille. Mitt hjärta hoppade över ett slag.

 
Konserterna i sig var hur bra som helst. En gång i Luleå, och en gång i Stockholm. Kent och deras musik kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta, i mina spellistor och snart ingraverat på min kropp. Det är klyschigt att säga, men ingen musik ha räddat mig så som Kent. För sex år sedan skrev jag ett liknande inlägg om det – du kan läsa det här. Jag är så oerhört tacksam över allting som Kent gett mig. Vänner, en gemenskap och texter som beskriver allting. 

Jag kommer aldrig att sluta lyssna på Kent. 

Ingen kunde röra oss

Jag ska inte förneka att denna låten påminner om dig. Du bör veta vem du är.
Låten i sig är jättefin och mitt första intryck var att jag älskade den :D 

Det fanns inget som kunde röra oss.
Men du vet att jag var lika rädd som du.
Det fanns så mycket att se så jag släppte taget om din hand och du försvann.
Du vet att jag var lika rädd som du.

Det fanns inget som kunde röra oss.
Inget som kunde röra oss.

Somrarna, vad hände med dom somrarna?
När du och jag var kungarna av ingenting från ingenstans.
Nu faller snön och mörkret är en mördare
som kväver varje kreativ tanke som vi någonsin tänkt.

En del vänner kommer tillbaka.
Men det är alltid dom som försvann som får oss att ligga vakna
trots att vi glömt bort deras namn.