Min nyaste tatuering är en best friend tattoo

Vem trodde att det här skulle hända? Att jag skaffar en matchande tatuering. Men att göra det med Sandra, som alltså är min rumskamrat och bästa vän, har känts så jävla självklart sedan i somras när vi flyttade ihop på riktigt. I vår första lägenhet tillsammans så hade vi inget internet. För att roa oss själva så la vi pussel. Varje dag. 

Jag har flera tatueringar sen tidigare. Och Sandra gjorde nyligen sin första. Därav har hon också väckt suget efter mer bläck på kroppen, och tanken om att vi skulle göra en matchande tatuering blev sedan större och större. Nu har vi varsin pusselbit på armen – och det passar oss perfekt, för hon och jag kompletterar varandra och passar ihop så jävla bra. På ett sätt jag nog inte upplevt med någon annan tidigare. Det är helt sjukt faktiskt, för vi har känt varandra så länge, utan att egentligen förstå hur bra vi är för varandra. Hon är en av pusselbitarna i mitt livspussel – för evigt kommer jag ha en tatuering på armen som passar perfekt ihop med den hon har. För det är så vi är. Vi passar perfekt. 

 

Imorgon ska jag på konsert

Tjaaa! Jag tror inte ni förstår hur taggad jag är för morgondagen. 

Jag ska på konsert. Äntligen ska jag och Simon få se In Flames, Five Finger Death Punch och Of Mice & Men. Det är band som jag lyssnat på i urminnes tider. Förstår ni hur najs det är att vara tillsammans med någon med samma musiksmak?

Är så glad för att jag tar mig ut på konserter. Det har aldrig blivit av annars, utan Simon. Det är han som tagit med mig på Kent och The Unguided. Det vill säga de enda konserter jag någonsin varit på (dock var The Unguided på Luleå Hamnfestival, så det räknas inte riktigt). Och visste ni att första gången vi ens umgicks var på en Luleå Hamnfestivalen-konsert? Då såg vi Amaranthe – och ni kan läsa just det inlägget här, visserligen bara några rader, men ändå. Då skrev jag "Jag, Peter, Hyv, Ville och hans kompis Simon åkte till Luleå för att hänga på festivalen (aka LK). Åkte två karuseller, åt sockervadd och traskade runt. Men det bästa av allt och orsaken till att vi ens åkt dit var att se bandet Amaranthe. Sjukt bra band, precis min musiksmak! Till&med Hyv & Peter gillar dem nu".  Tänk att "Villes kompis Simon" numera är mannen jag är tillsammans med. Förstår ni hur sjukt det är? Jag kommer till och med ihåg att jag tyckte att han kollade in mig lite extra redan då, hehe, vilket jag fått bekräftat i efterhand. 

Imorgon ska jag alltså på konsert. Förmodligen får jag stressa dit efter jobbet, och möta upp Simon någonstans. Sjukt jobbigt och jag som tidspessimist kommer att gå under av ångest, men så är det ju. Men jag är så tacksam. Tacksam för att han tar med mig – för att jag vågar. Viss ångest kommer med all säkerhet bubbla inom mig, men jag kommer att klara det när jag har någon vid min sida. 

Jag vet inte hur det är på en riktig rockkonsert. Jag kan inte ens jämföra med Kent-konserterna eftersom publiken där beter sig helt annorlunda, och mest står och verkligen tar in varje ord och njuter av Jocke Bergs röst. 


16:e JULI 2016. 
När han tog med mig för att se The Unguided. Ännu ett favoritband.



För åtta år sedan idag

Tydligen hade jag ett utvecklingssamtal – läs inlägget om det här, ett som jag bara har svaga minnen utav. Förmodligen för att det är så många år sedan, men den största anledningen är nog att jag förträngt allting. 

Just det har psykologer och samtalspersoner sagt till mig – att jag förträngt mycket som hänt och vad jag känt. Utvecklingssamtalet i sig var nog inte mer annorlunda än något annat, när jag säger att jag förträngt den tiden så är det just tiden jag menar. Det är något jag jobbar på idag, att rädda och återuppleva de minnen jag förträngt. Jag måste göra det, för att ha mer förståelse gällande mig själv och allt jag gör. Jag mådde så dåligt då, var deprimerad och trasig. Jag blir så ledsen när jag läser tillbaka i just det inlägget, där jag avslutar med att jag inte orkar. "Jag orkar inte mer".

För det var verkligen så det var då. Jag orkade inte mer. Men jag är så glad att mina beslut aldrig gick igenom, trots att jag gav upp mer än en gång. Det är något som alltid kommer påverka mig, såklart, men jag är så stark idag så att jag till och med kan säga att jag är tacksam över den ärrade tiden. 

Om jag hade haft ett utvecklingssamtal idag – så är jag säker på att det istället skulle lyda något i stil med "envis, bestämd och säker". Jag kommer aldrig bli riktigt hel, för jag kommer alltid att vara trasig. Men det är något som jag bara vinner på, för det har gjort mig till den jag är idag. Och jag älskar det.

Jag orkar. Jag orkar alltid. Jag orkar vad som helst.

 

20 fakta om mig

Att läsa fakta om någon annan är alltid trevligt – men också ett bra sätt att få en uppfattning av hur personen i fråga är. Om du är ny på min blogg, eller inte känner mig i verkligheten så kan det här få dig att lära känna mig mer.

 
Och även om du känner mig, så kanske du får veta något du inte visste sen innan. Jag älskar att läsa sånthär! Därför gör jag nu en basic lista.

Jag gjorde en med tio fakta om mig själv, för sju år sedan – läs det inlägget här.

1. Jag lider av för snabb ämnesomsättning, vilket innebär att det är svårt för mig att gå upp i vikt. 
2. Jag googlar ALLT. Senast igår googlade jag "orm penis" för att jag ville se hur de såg ut. Jag skrek av rädsla, blev äcklad och började gråta. 
3. Mitt ex hette Simon, och min nuvarande pojkvän heter Simon. Detta skapar förvirring för många. Speciellt om du är en bloggläsare och gräver i mitt arkiv.
4. Jag ringer drygt 7-8 privata samtal om dagen. Alltså inte jobbrelaterade. Ofta ringer jag till mina vänner i några minuter, eller över lunchen, för att höra om det allra senaste.
5. Jag älskar att äta lunch ensam. Då får jag tid att koppla bort jobbet, samt eventuellt ringa någon om jag vill.
6. Jag spelar World of Warcraft och The Sims. 
7. Jag har en examen i journalistik, men kommer att studera religion eller liknande senare i livet. 
8. Ibland vill jag bli präst, men tror inte att det passar min livsstil.
9. Jag lider av emetofobi, och det påverkar hela mitt liv.
10. Jag ogillar att basta, trots att jag älskar värme. Får panikkänslor när det bränner på kroppen och jag inte kan andas. Tror detta har att göra med min panikångest.
11. Ah, just det, jag lider också av panikattacker och generaliserat ångestsyndrom.
12. Jag har blivit ordentligt drogad i festsammanhang.
13. Jag hade kunnat heta Bignay i efternamn, istället för Bäckström. Det hade varit så mycket tuffare. 
14. Jag har ett ENORMT behov av att få vara själv, och HATAR när folk kommer förbi en utan att ha meddelat. Har också att göra med mitt kontroll- och planeringsbehov. 
15. Jag svimmar oftast när jag flyger flygplan, av smärta för att mina öron inte kan tryckutjämna.
16. På tal om öron, så har jag nedsatt hörsel. Mest på vänster öra, där jag emellanåt inte hör något alls.
17. Jag är livets tidspessimist. Är alltid i tid, och hatar när människor kommer sent. 
18. Lever för rutiner, hatar spontanitet. 
19. Älskar att festa, och är bara spontan när det gäller just alkohol eller sex. 
20. Jag är väldigt öppen av mig och har inget egentligt behov av att vara privat, vilket jag tror att folk kan störa sig på. Privat är tråkigt. Jag vill veta allt om alla.


En dag på Mall of Scandinavia

Japp, det var den söndagen det. En hel jävla dag på Mall of Scandinavia. 

Nä, nu var det inte meningen att låta så bitter, men utan en gråtskrattande emoji efter meningen kan det lätt tolkas så! Jag fick inte med mig mycket hem. Hittade ingenting av intresse, utan kom bara hem med härligaste blush-paletten och torrschampo. Det var alltså jag, Simon, Bäckman, Lilli och Jonsson som strosade runt där. 

Gänget är påväg uppåt igen, hem till Norrbotten. Själv är jag hemma - i vår lilla lägenhet. Jag inser verkligen att det är här jag hör hemma, åtminstone för en tid framöver. Jag behöver göra det här, jag behöver lämna Norrbotten och jag behöver vara här. Som jag skrivit så många gånger tidigare. Jag saknar inte Kalix.

Jag tycker det är så jävla synd att man inte tar sina egna jävla vingar och prövar dem. Vi är unga och vi har hela livet framför oss. Varför ska man då stanna i sin hemstad, bara för att det är tryggt och bekvämt? Våga för fan. Jag struntar i om man bara flyttar fem mil från sin hemstad - så länge man rör på sig och gör något annat. Jag får panikkänslor när jag tänker på hur folk bara fastnar, och gör saker bara för att det är den enkla vägen ut. Det är helt okej att inte veta vad man vill, men sluta för fan inte att anta utmaningar bara för det. Gör inte det alla andra gör.

Sorry, det var inte det jag skulle skriva i det här inlägget. Så jag sätter punkt här, och visar lite trevliga iPhone-bilder istället.

FLUFFIGASTE FLUFFET. Jag har inte visat min fluffigaste jacka, men visst är den härlig? Jag älskar den verkligen och är så tacksam för att jag fått den. Såhär har jag strosat runt idag.

STOCKHOLMSSTRESSEN. För mig har det blivit en vana att springa mellan tunnelbanor och pendeltåg. Är det mer än sex minuter kvar till nästa avgång, ja, då kutar jag. Idag gjorde vi inte det, utan satt snällt och väntade i tio minuter på nästa pendel.

ESPRESSO HOUSE. Jag och Simon käkade ingen frukost hemma, utan gjorde det istället när vi landat på Mall of Scandinavia. En kladdkaka att dela på, varsin kaffe och varsin bagel. Mums.

O'LEARYS. En "paus" var tydligen behövlig, tyckte de. Det går förövrigt inte att ta en fin bild på mig och Simon tillsammans, eftersom det alltid slutar med att min bättre halva gör någon rolig min. Därav den diskussionen som verkar pågå i bild, haha.

VIGÅRDA. Om du inte käkat på Vigårda, så måste du faktiskt prova det. Fantastiska burgare och sötpommes. Gänget godkände det.

MAKEUP REVOLUTION. Såååå det här blev alltså dagens inköp. En härlig blush palette från Makeup Revolution - som också fungerar som en highlighter. Har hört så bra om denna, så det är klart att jag var tvungen att köpa den. Och ett torrschampo, kul.

SIMON. Jag saknar honom redan, fast vi bara sa hej då för några timmar sedan. Tänk att jag, för flera år sedan, var den som var hemma i Kalix medans min dåvarande pojkvän jobbade i Stockholm. Nu är det jag som gör så. Men jag är så lycklig.