Varför heter min blogg Railroad?

Nu i efterhand så ångrar jag mig lite att det var det som jag namngav min blogg till. Railroad. Men samtidigt är det en del av mig. En del som alltid kommer att lysa igenom i varenda ord jag skriver, och har skrivit genom tiderna.

 
Så varför Railroad.blogg.se? För att järnvägen var min plats.

Det var dit jag gick när jag mådde dåligt. Det var dit jag gick när jag ville tänka, när jag ville bort från mitt hem. Jag gick ofta dit, själv, mitt i natten. Det var där jag och flera kompisar kunde mötas, eller bara promenera längs spåret. Det var där jag och min kompis Sanna fotograferade tusentals bilder. Det var vår plats. Det var till järnvägen jag gick när jag inte orkade mer.

Sanningen är hemsk. Men det är så det är. Det är så det var. Järnvägen är en sådan känsloladdad plats för mig. Jag har upplevt så många mörka stunder där. Men det som väger tyngst är det faktum att järnvägen inte blev min plats. Jag tog mig därifrån, och järnvägen kommer aldrig bli min plats igen.

 
Det var en fin fotoplats. Det är så jag kommer att komma ihåg det. Det var där jag och mina vänner pratade ut om allting. Det var över den järnvägen som jag skidrade varje vinter, och sprang över varje sommar när jag löptränade. Den låg nära mitt hem, och var på gångavstånd. Fotografierna därifrån är bilder jag är stolta över, för att jag var duktig på att fotografera och fångade varje känsla i varje bild. Det är också de bilderna som jag fick mest beröm för – det är ofta de bilderna jag visar idag, om folk frågar ifall jag har erfarenhet av fotograferande. Struntar i alla reportagebilder och journalistiska lägen jag fångat.

Kids, häng inte på järnvägen. Inte av någon anledning som helst. Det är farligt, och aldrig en bra idé. Var inte så dum som jag var. Mår du dåligt, sök hjälp. Prata med en vuxen. Det finns hjälp att få. 

Den här bloggen började som en lösenordsskyddad dagbok. Jag skrev av mig i kryptiska ord, för även om det bara var jag som hade tillgång till den så är det så jag skriver. Ungefär så att ingen annan ska förstå. Jag tog sedan bort alla grova och utelämnande inlägg, och öppnade upp bloggen för allmänheten. På den vägen är det. Jag kommer alltid att vara djup, svår och relativt oförståelig i mina texter och inlägg. Men det är bara mitt sätt att skriva. Som en gammal lärare sa till mig: "Kaka, sluta skriva så byråkratiskt tråkigt"


Klickade hem det tuffaste mys-setet

Ni anar inte hur många sånahär inlägg ni kommer få se på min blogg – det vill säga inlägg där jag visar vad jag fått hem i alla paket. 

Det första paketet var livets mysigaste outfit. Som ni säkert sett på varenda influencers Youtube eller Instagram. Trots det, så älskar jag det. Hur skönt som helst, och ser så fantastiskt badass ut. Det kommer från JFR.se.

 

Mer smink i samlingen

Såklart föll jag också för Black Week-rean. Klickade hem lite grejer, och har ännu fyra paket som jag väntar på. Det jag fick hem igår var alltså den populära highlightern Mary Lou-Manizer från theBalm, samt deras contouringpuder Bahama Mama. Har provat båda tidigare, och älskar dem verkligen. Har inte beställt hem dem tidigare just för att jag försöker använda upp de produkter jag redan har (det är en hel jävla del alltså), men nu när det var sådan grym rea kunde jag inte låta bli. 

Sedan blev det ett matt liquid lipstick från Bronx. Älskar det faktiskt, och det håller riktigt bra. Visar bild någon gång, när jag kommer ihåg. Och det bästa av allt, nästan, är den ovala foundationborsten från Makeup Revolution. Återkommer om vad jag tycker om den, har hört så mycket bra.

 

Hur jag är som introvert person

Det här är ett inlägg jag tänkt skriva väldigt länge. För någon dag sedan såg jag en youtubevideo – som min favorityoutuber Katrin Berndt laddat upp.

Hon tar upp hur hon är som introvert person. Och jag kunde inte annat än att känna igen mig, i typ exakt allting. Därav bestämde jag mig, äntligen, för att ta tag i det här inlägget. 

 
Jag är introvert. Det är nog ingenting som förvånar er. Jag har alltid varit sån, och på äldre dar har jag verkligen lärt mig att det är okej. Men jag har också lärt mig att folk har väldigt, väldigt svårt att förstå sig på det. Det gör mig otroligt konfunderad – för alla är ju olika, och det är ta mig fan 2017. 

Jag har många vänner, och många bekanta. Jag vet att jag kan ringa eller höra av mig när som helst och fråga om någon vill ta ett glas vin, om hen bara vill prata eller om personen i fråga vill komma över till mig. Så har det alltid varit – jag har alltid haft många att höra av mig till... men jag gör det näst intill aldrig. 

Varför gör jag det så sällan? Ja, svaret är rått och enkelt. För att jag inte vill. Jag har ofta inget behov av att umgås med folk, utan snarare ett behov av att få vara själv. Inte alltid, men oftast. Sedan har jag också ett arbete med många personer omkring mig, och när jag bodde uppe i Kalix hade jag flera aktiviteter som kyrkan, kören, konfirmationsarbete och ungdomskvällar som gjorde att jag ständigt var omringad av fina personer. Därav fanns det varken tid eller energi att hänga med någon, förutom min pojkvän som är ett undantag i mitt introverta liv. Idag jobbar jag 8-9 timmar, pendlar hem sent på kvällen och hänger oftast med min roomie Sandra. Jag träffar nästan aldrig någon efter jobbet, i undantag av after works och fester som händer ibland. 

 
Jag klarar av att sitta hemma helt själv en dag, eller varför inte en hel vecka. I perioder kan det bli jobbigt såklart, men det händer bara på platser där jag inte trivs, som i Kalix till exempel, då umgicks jag jämt med mina vänner eller dränkte mig i jobb just för att slippa sitta i min lägenhet själv, för jag visste inte vad man gjorde när man var själv. Men jag vet att om jag skulle komma tillbaka nu, alltså flytta upp igen, så skulle det inte vara några problem. Att vara ensam är något alla måste lära sig – för den enda personen man lever med i resten av sitt liv är ju faktiskt, bokstavligt talat, dig själv. Du måste lära dig trivas i ditt eget sällskap, i din ensamhet! Det är så jävla viktigt. Vad fan, flytta hemifrån, lämna staden du bor i, lämna din familj. De finns ju alltid kvar! Hur tråkigt är det inte att vara kvar på samma plats hela livet, utan att ha utmanat dig själv?

Det finns många exempel från min barndom. Nu i efterhand inser jag vilket taskigt, men dock oförstått barn jag var. Oförstådd i det meningen att jag inte förstod mig på mig själv, andra förstod mig även om jag inte insåg det då. Jag mådde dåligt när jag kände att jag "inte var som de andra". Jag kunde ljuga för mina kompisar, och säga att jag skulle någonstans när jag egentligen bara ville vara hemma. Jag ville inte leka med dem, utan ville bara sitta hemma och spela The Sims. Jag ljög, för att jag trodde att de inte skulle förstå. Att de skulle tycka jag var konstig, nördig eller vad fan som helst. Idag gör jag inte det. Om jag inte vill vara med någon, prata med någon i telefon eller whatever så säger jag det. Det betyder ju inte att jag inte vill att folk ska ringa eller höra av sig, för det får de mer än gärna göra! Som tur är förstår mina vänner detta, och är ofta likadana. Det räcker med att vi skriver ett sms "orkar inte prata" och man fattar.

 
Att hänga med människor gör mig trött, även om jag såklart älskar att hänga. Jag har också ett extremt kontrollbehov, och klarar inte av att sitta på en middag eller liknande och inte veta när jag får dra därifrån. Jag måste ha en ungefärlig tidpunkt på när jag får vila igen. Om middagen är 12 timmar så är det helt okej, så länge jag får veta det i förväg så att jag kan förbereda mig mentalt. Jag älskar att träffa nya människor, så det är inte det som det handlar om. Jag tar dock aldrig initiativ till samtal, men svarar alltid när jag blir tilltalad. Det tar också lång tid för mig innan jag blir bekväm med en person, men när den tröskeln är besegrad så kan jag vara hur social och framåt jag vill.

Som Katrin Berndt säger – folk ifrågsätter aldrig extroverta personligheter, som vill vara sociala och alltid är det. Jag upplever att jag som introvert alltid blir ifrågasatt eller dömd för att jag inte väljer det som de extroverta gör.

Det här tar mig till ämnet spontanitet. Jag hatar spontanitet, och det vet alla som känner mig. I ett tidigare inlägg skrev jag att det bara finns tre områden som jag kan vara spontan i. Jag hatar när folk kommer och hälsar på utan att förvarna, för det tar så otroligt mycket energi och jag känner mig genast tvungen att vara social och framåt. Ska du hälsa på mig, ja, men säg det då, för du är med all säkerhet välkommen – så länge jag får en liten tidslucka att förbereda mig innan.

En sak som gäller alla, oavsett om du är extrovert eller introvert – är lärdomen om att inte umgås med energitjuvar. Det betyder inte att ni behöver säga upp er vänskap, eller göra slut som vänner. Det kan helt enkelt bara gälla att ni inte umgås, inte hör av er eller bara behöver en paus från varandra. Och det är okej. Vissa växer man helt enkelt ifrån, eller så har ni inte den typen av relation som passar livssituationen just då. Jag har pratat så mycket om det här med mina vänner, och det är bara så. Ibland passar man inte längre ihop, och relationen bidrar bara till att någon av parterna, eller båda, känner sig helt slut och därmed drar sig ur. Var inte med någon som tar med energi än hen ger.

Jag fick en panikattack på konserten

Det var alltså Of Mice & Men, Five Finger Death Punch och In Flames jag såg i fredags. En konsert med tre av mina favoritband. 

Simon mötte upp mig på jobbet, och sedan drog vi till Globen. Köade ett bra tag, svinkallt såklart, haha. Övervägde att ta en öl eller cider, men avstod eftersom vi då skulle bli kissnödiga och behöva gå på de förfärligt äckliga bajamajorna igen. Haha, too much information, I know. Men helvete vad äckligt det är, speciellt när man som livmoderbärare ej kan kissa smidigt som någon med den andra utrustningen. Usch!


Som ni kanske vet så hör jag väldigt dåligt - men ändå nog bra för att avgöra att ljudet på Globen var kasst. Åtminstone tyckte jag det, och Simon kunde hålla med. Det drog ner upplevelsen för mig, eftersom man knappt hörde trummorna ordentligt till exempel. Sedan har jag också lärt mig att hårdrockskonserter kanske inte är något för mig, iallafall inte när det gäller att stå längst eller långt fram...

Jag fick en panikattack. Jag bara grät, grät och grät. Kände hur kroppen la av, och kunde inte förmedla till Simon vad som höll på att hända när det började. Det som utlöste attacken var att vi hamnade mitt i moshpiten - det vill säga när folk hoppar omkring som galningar och springer runt. Det här är varför jag säger att den här typen av konserter inte är något för mig, för jag klarar inte av det. Alldeles för mycket folk som hoppar omkring, och eventuellt kan skada en som inte riktigt hänger med. Jag har blåmärken över benen pga detta. Som tur var märkte Simon att något var fel när han såg att jag grät och blev handlingsförlamad. Jag härdade så länge jag kunde, eftersom jag inte kunde tala och inte heller ville "förstöra" för Simon när vi hade en sådan bra plats i publikhavet. Vi flyttade oss mycket längre bak tillslut, där det var lugnt. Det löste sig efter ett tag, och jag kunde med Simons hjälp ta mig ur min panikångest. Andas, andas, andas - du kan andas, du kvävs inte. Kunde därefter njuta av resten av konserten, med bara en gnutta ångest kvar som var helt hanterbar. Jag förstår att detta är något som händer på konserter, men jag kommer aldrig kunna ta del av det själv. Vill liksom inte tryckas ihop med män i bar överkropp heller. Jag var mentalt förberedd på att detta kunde hända, eftersom panikattacker är en del av mitt liv.

Min absoluta favorit av de tre banden som uppträdde var definitivt Five Finger Deathpunch. Supergrymma var allihopa såklart, men In Flames till exempel trodde jag skulle vara mycket bättre. Jag hade högre förväntningar bara. Och Of Mice & Men var riktigt bra, men det drog ner händelsen lite när de spelade så kort stund i och med att de var förbandet. 

Jag hade verkligen superkul, trots panikattacken och obehaget. Det är sånt som händer, för mig. Jag är tacksam för att Simon fanns där och kunde ta hand om mig när jag inte kunde det själv. Och jag är tacksam för att jag får uppleva en sånhär konsert. Det var hur kul som helst. 

Nästa på listan är Metallica sommaren 2018.