Att unna sig själv tid att göra ingenting

Söndag. Den sista veckodagen som innebär egentid för mig. Idag tar jag hand om mig själv, och avslutar veckan på ett sätt som gör mig redo för nästa.

Det är idag jag lägger ansiktsmask efter ansiktsmask, unnar min hy näringen den behöver. Jag lyssnar på podcasts medans jag städar och plockar i lägenheten. Dunkar musik när jag tömmer och fyller diskmaskinen. Tar en lång dusch och står i vattnets hetta. Granskar mig själv i spegeln, snurrar runt för att se varenda vinkel och vrå på min ärrade kropp. Kroppen jag älskar, som jag lärt mig älska.

 
Jag vrider på huvudet för att se tatueringen på ryggen. Korset med pärlbandet ringlandes runt det och solen bakom, som är Filippinernas sol. En symbol och en tatuering som är så mycket trygghet för mig. Jag böjer onaturligt på armen för att se pusselbiten på armen som hör ihop med Sandras. Jag tittar ner på mina handleder för att se texten och fåglarna, påminns av texten "Let go, let god". Bläcket på min kropp påminner mig varje sekund. Det är därför jag har det ingraverat i min kropp. 

Igår mådde jag inte bra. Men jag var beredd på det. Sandra kom hem, vi pratade en stund som vi alltid gör. Kom in på det ämne som gör mig så ledsen – jag grät, skakade, hon höll om mig och det var det. Sedan var det bra. Det var det som behövdes, och det var det som får mig att må bra idag, dagen efter. 

Imorgon är det måndag. En ny arbetsvecka rullar igång. Julen börjar närma sig. Med ny styrka, återfuktad hy och en relativt utvilad kropp så är jag redo. Idag ska jag bara ta hand om mig själv, göra det som behövs, spela WoW och lägga mig i sängen så tidigt som möjligt. Jag släpper taget, låter Gud, ödet, whatever göra det som är meant to be. Det som händer, det händer. Och det händer av en anledning. 


Publicerat i Allmänt