Triggande sängkanter
Ibland undrar jag vad jag utsätter mig själv för. Jag läser en hel del böcker just nu, och precis för bara några minuter sedan argumenterade jag med en bok. Högt. För mig själv. Jag sa vad jag tyckte rakt ut, i luften, och det är ingen annan här.
Jag ville skrika, kasta ifrån mig bokhelvetet och aldrig läsa en till bokstav. Då var det inte ens något jättedramatiskt som hände, det var en ganska enkel följd av händelser.
Bara otroligt hjärtekrossande. För karaktären och för mig. Mycket jag läser må vara fiktion, men tyvärr kan jag relatera till allt för mycket.
Jag ligger i min soffa, och förbannar en karaktär, ifrågasätter alla hans val som lett till något man redan kunde förutse. Han bjuder in sitt ex till sitt sovrum, och de sitter på sängkanten, fast han bara vill be henne gå - han vill göra det klart för henne att han har en ny. Någon han älskar. Men där sitter de. På kanten av hans säng.
Hon fick alltså komma in till hans sovrum och de är ensamma. Ett sovrum de år tidigare haft sina mest intima stunder i. Hur händelsen fortlöper kan ni ju föreställa er.
Sedan pussar han henne på pannan, och hans nuvarande flickvän kommer in och hela hennes värld raserar. Det som gör ondast - är att mannen hon älskar pussar en tidigare flickvän på pannan. I hans sovrum. Inte allt annat, inte först. Utan den lilla pussen, som kan vara det finaste som finns.
Det är där jag går sönder. Jag faller i miljontals bitar, över det som varit på riktigt och över det som kan ske på riktigt, och i fiktion. Fiktion kommer ju någonstans ifrån. Verkligheten.
Jag kommer att fortsätta läsa boken, och förmodligen kommer den sluta lyckligt. Jag hoppas det. Men jag ifrågasätter varför jag utsätter mig själv för det här. River upp mentala sår, sliter upp psykiska ärr.
Sängkanter och personer. Nej, jag orkar inte det.
Jag ville skrika, kasta ifrån mig bokhelvetet och aldrig läsa en till bokstav. Då var det inte ens något jättedramatiskt som hände, det var en ganska enkel följd av händelser.
Bara otroligt hjärtekrossande. För karaktären och för mig. Mycket jag läser må vara fiktion, men tyvärr kan jag relatera till allt för mycket.
Jag ligger i min soffa, och förbannar en karaktär, ifrågasätter alla hans val som lett till något man redan kunde förutse. Han bjuder in sitt ex till sitt sovrum, och de sitter på sängkanten, fast han bara vill be henne gå - han vill göra det klart för henne att han har en ny. Någon han älskar. Men där sitter de. På kanten av hans säng.
Hon fick alltså komma in till hans sovrum och de är ensamma. Ett sovrum de år tidigare haft sina mest intima stunder i. Hur händelsen fortlöper kan ni ju föreställa er.
Sedan pussar han henne på pannan, och hans nuvarande flickvän kommer in och hela hennes värld raserar. Det som gör ondast - är att mannen hon älskar pussar en tidigare flickvän på pannan. I hans sovrum. Inte allt annat, inte först. Utan den lilla pussen, som kan vara det finaste som finns.
Det är där jag går sönder. Jag faller i miljontals bitar, över det som varit på riktigt och över det som kan ske på riktigt, och i fiktion. Fiktion kommer ju någonstans ifrån. Verkligheten.
Jag kommer att fortsätta läsa boken, och förmodligen kommer den sluta lyckligt. Jag hoppas det. Men jag ifrågasätter varför jag utsätter mig själv för det här. River upp mentala sår, sliter upp psykiska ärr.
Sängkanter och personer. Nej, jag orkar inte det.