Ett slut innan det är slut

Det finns en vändpunkt. För allt i livet.
Ett ögonblick där du inser, att det är här det tar slut.
Euforin kanske har lagt sig, och nu är det inte kul längre.
Kanske kan man kämpa lite till, och ofta gör man det.
Människan har mycket hopp i sig, för vi får lära oss tidigt att "hopp är det sista som lämnar en".
Men till slut kommer det där momentet av klarhet tillbaka.
Kanske tar det minuter, eller månader. Till och med åratal.

Plötsligt är du där igen. Du lägger huvudet på sne, far iväg med blicken, suckar och skakar långsamt på huvudet. "Var det här allt?" kanske du tänker. Och ja, det kan det ha varit. Men behöver du verkligen ha den där nedvärderande tonen, som rösten i ditt huvud automatiskt anammar?

Nej. Se på det såhär istället: alla situationer lär oss något.
Dessutom visste du det redan från början.
För det är såhär det blir, varje gång.
Vår intuition brukar göra det med oss - känna efter och signalera innan vi ens fattar något själva.
Den här dagen skulle komma så småningom. Det bara råkas vara idag.

Ja, det kanske var allt. Men tänk vad det där alltet innebar. 
Så mycket mer än lidelse och ångest, faktiskt raka motsatsen. 
Enda gången du lidit, är när du satt dig i den situationen själv. 
På grund av tankar och misstro, som inte ens är befogade.

Och visst är det tråkigt att det blir så. Men vad ska man göra? Det finns inget du kan göra.
Sedan kommer det att hända igen. Men det tar vi då.

"Jag orkar inte ha det såhär" sa du till dig själv. 

Om det var så enkelt som att bara sluta tänka, så hade du gjort det för länge sedan. 
Men det är inte så jävla enkelt. Ingenting är så enkelt. 

Släpp det, som din vänsterarm säger.
Våga tro, som texten på din högerarm säger. 

Tänk om. Tänk rätt. 

Några dagar, innebär inte för alltid. 
Några veckor, innebär inte en evighet.