Jämförelser och betraktelser
Jag känner samma känslor - som när någon jag trodde att jag älskade skulle komma hem för alltid, och jag inser samma kväll att jag inte vill mer. Jag orkade inte mer, både den personen och jag förtjänade bättre på nåt sätt. Efter år av velande tog jag mitt beslut - jag packade en väska och väntade tills personen klev in genom dörren. Där och då berättade jag att det var slut. Vi satt oss vid vårt köksbord, och kort därefter promenerade jag mitt på kvällen till mina föräldrar. En plats jag hatade och absolut inte ville till - men jag hade inget annat val.
Så känner jag idag. Men inte för en person. Jag är beredd att samla mina saker, och aldrig återvända till en plats. Aldrig kan vara att överdriva, för vem vet hur det ser ut om en tid. Men det är så synd, och jag blir genuint ledsen - för det var en plats där jag såg en framtid. Precis som jag trodde under många år för en person, tills jag inte orkade mer. Precis som individen, var det här min första kärlek på ett sätt. Men jag inser, precis som med den, att det var äkta en stund, men inte mer. Det är som att jag inte vill ge upp, fast jag egentligen nog måste. Tyvärr är jag alltid den som kämpar för länge. I allt jag gör.
Jag vill känna kärlek igen, precis som jag känner för den jag genuint älskar idag. En trygghet som jag kan vara helt mig själv med, där jag kan säga vad jag tycker eller inte håller med om utan att känna mig nertrampad. Det ska kännas naturligt och självklart, som att jag kan göra allt jag tycker är "läskigt" för att någon fångar mig även om det går åt helvete.
Jag vill så mycket samtidigt som jag inte vill någonting. Jag har tappat min låga, jag har ingen gnista och jag har ingen eld.
Så känner jag idag. Men inte för en person. Jag är beredd att samla mina saker, och aldrig återvända till en plats. Aldrig kan vara att överdriva, för vem vet hur det ser ut om en tid. Men det är så synd, och jag blir genuint ledsen - för det var en plats där jag såg en framtid. Precis som jag trodde under många år för en person, tills jag inte orkade mer. Precis som individen, var det här min första kärlek på ett sätt. Men jag inser, precis som med den, att det var äkta en stund, men inte mer. Det är som att jag inte vill ge upp, fast jag egentligen nog måste. Tyvärr är jag alltid den som kämpar för länge. I allt jag gör.
Jag vill känna kärlek igen, precis som jag känner för den jag genuint älskar idag. En trygghet som jag kan vara helt mig själv med, där jag kan säga vad jag tycker eller inte håller med om utan att känna mig nertrampad. Det ska kännas naturligt och självklart, som att jag kan göra allt jag tycker är "läskigt" för att någon fångar mig även om det går åt helvete.
Jag vill så mycket samtidigt som jag inte vill någonting. Jag har tappat min låga, jag har ingen gnista och jag har ingen eld.