Egoistiskt hjälpsam?
Jag har aldrig kunnat beskriva mig själv som en hjälpsam person, för det lilla jag gör väger inte nog tungt för att kunna göra rättvisa av det ordet: hjälpsam. Jag har funderat mycket på det ordet under de senaste dagarna. Det är som att ordet är för laddat, att jag inte gör mig värd att beskrivas som det. För jag är så mycket annat också intalar jag mig. I många andra sammanhang tycker jag att jag själv är egoistisk, elak och otacksam. Men jag vet inte varför riktigt? Det är bara som att jag automatiskt bränner fast de sämre orden i den personen jag är, även om jag egentligen är något annat. För jag älskar att hjälpa människor. Inte för att jag vill ha något tillbaka, utan för att jag vill behandla människor så som jag önskar att människor behandlade mig.
För jag har varit på båda sidor. Jag kanske "bara" är 27 år, men jag har också spenderat ett decennium i de här sidorna av livet. Jag vet hur det är att lämna en människa mitt på kvällen utan förvarning, och jag vet hur det är när någon tagit beslutet att lämna mig efter år av velande från oss båda. I båda situationer har jag haft minst en extra starkt lysande stjärna som stått vid min sida.
Personer som hjälpt mig packa upp ett helt liv i flyttkartonger. Människor som sovit med mig i mitt flickrum bara för att jag inte velat sova själv. Individer som bokstavligt talat släppt allt och satt sig på ett plan för att se till att jag överlever. Jag vill vara en sådan person. Jag är en sådan person.
Sedan är det bara en bonus att jag älskar att städa och organisera. Jag är så passionerad i det att jag ofta funderar på att svira om till lokalvårdare, istället för att kasta mig in i mediebranschen igen eller fortsätta med det jag gör nu.
Men just det här med ordet hjälpsam. Jag vet inte om det är rätt ordaval för mig. För jag genuint älskar vad det innebär, men tänker inte på det innan jag gör det - det bara kommer naturligt. Jag är bokstavligt talat beredd att resa över land och rike för att göra det. Oavsett om det skulle handla om att fly landet eller tvätta typ cykeldelar. Det är kul på riktigt, och jag älskar varje sekund. Det gynnar mig lika mycket som det gynnar någon annan. Och är inte det egoistiskt? Det är ju faktiskt det, men jag gör det ju också för att jag någonstans känner lycka från den eventuellt andre parten i sammanhanget? Är jag självisk för att jag vill hjälpa till? Nej, fy, jag bara vrider och vänder på tankarna så att de inte gynnar mig själv.
Aja, hela veckan och helgen har varit ganska så fantastisk. Jag har hängt mer än någonsin i ett hus som verkligen var min lyckliga plats på jorden. En plats som var starten på mitt liv. Det är synd att jag spenderat så lite tid där på senaste, har sällan ens klivit över tröskeln sedan jag var tidigt i tonåren för att stället inte var som jag minns det, som jag ville minnas det. Från det att man börjar minnas saker kring 3-års-åldern tills jag var 6 år har jag bara bra minnen därifrån. Oftast var jag själv, med min farmor. Hon var sjuk, men för envis för att låta det sakta ned henne. Mina föräldrar jobbade konstant och lämnade mig till henne, och hon uppfostrade mig strikt och disciplinerat, men med en jävla massa kärlek. Jag tror att det faktum att hon var en så viktig person för mig, trots att jag var så liten, var för att hon var den första som vågade älska mig så som ingen annan vuxen någonsin älskade mig eller kom att älska mig senare. Hon bekräftade mina känslor och var beredd att göra vad som helst för mig. Det gjorde ingen annan. Och ingen annan kom att göra det heller ens efter att hon dog. Hon var aldrig rädd för att säga vad hon tyckte, och hon var aldrig främmande för tanken att ge ett barn det de behöver. Kärlek, rutiner, lagomt med ansvar för en 5-åring och ett jävlar anamma.
Huset i fråga må se annorlunda ut idag, men ändå känner jag igen varje hörn. Och jag vill bevara den charm som finns kvar, men det är inte min sak eller mitt ansvar. Så jag gör det jag kan. Jag kan tänka mig att jag gör det för farmor, för jag vet att hon sitter på ett moln någonstans och pekar med hela handen. Och så gör jag det för honom - för att livet suger ibland och vi är sämst på att be om hjälp även fast vi behöver den. Jag tänker mig att det ligger i blodet. Vi är envisa som fan, men vill inte be någon om hjälp för att inte störa. "Inte ska väl jag"...
Nä, jag vet inte. Det här är bara tankar som snurrat ett tag. Tankar och text som man inte förstår om man inte känner mig just i detta nuet. Nu orkar jag inte skriva mer, mina händer gör ont efter att ha försökt brodera hela dagen. Summa summarum: jag är en egoistisk eventuellt hjälpsam människa.
För jag har varit på båda sidor. Jag kanske "bara" är 27 år, men jag har också spenderat ett decennium i de här sidorna av livet. Jag vet hur det är att lämna en människa mitt på kvällen utan förvarning, och jag vet hur det är när någon tagit beslutet att lämna mig efter år av velande från oss båda. I båda situationer har jag haft minst en extra starkt lysande stjärna som stått vid min sida.
Personer som hjälpt mig packa upp ett helt liv i flyttkartonger. Människor som sovit med mig i mitt flickrum bara för att jag inte velat sova själv. Individer som bokstavligt talat släppt allt och satt sig på ett plan för att se till att jag överlever. Jag vill vara en sådan person. Jag är en sådan person.
Sedan är det bara en bonus att jag älskar att städa och organisera. Jag är så passionerad i det att jag ofta funderar på att svira om till lokalvårdare, istället för att kasta mig in i mediebranschen igen eller fortsätta med det jag gör nu.
Men just det här med ordet hjälpsam. Jag vet inte om det är rätt ordaval för mig. För jag genuint älskar vad det innebär, men tänker inte på det innan jag gör det - det bara kommer naturligt. Jag är bokstavligt talat beredd att resa över land och rike för att göra det. Oavsett om det skulle handla om att fly landet eller tvätta typ cykeldelar. Det är kul på riktigt, och jag älskar varje sekund. Det gynnar mig lika mycket som det gynnar någon annan. Och är inte det egoistiskt? Det är ju faktiskt det, men jag gör det ju också för att jag någonstans känner lycka från den eventuellt andre parten i sammanhanget? Är jag självisk för att jag vill hjälpa till? Nej, fy, jag bara vrider och vänder på tankarna så att de inte gynnar mig själv.
Aja, hela veckan och helgen har varit ganska så fantastisk. Jag har hängt mer än någonsin i ett hus som verkligen var min lyckliga plats på jorden. En plats som var starten på mitt liv. Det är synd att jag spenderat så lite tid där på senaste, har sällan ens klivit över tröskeln sedan jag var tidigt i tonåren för att stället inte var som jag minns det, som jag ville minnas det. Från det att man börjar minnas saker kring 3-års-åldern tills jag var 6 år har jag bara bra minnen därifrån. Oftast var jag själv, med min farmor. Hon var sjuk, men för envis för att låta det sakta ned henne. Mina föräldrar jobbade konstant och lämnade mig till henne, och hon uppfostrade mig strikt och disciplinerat, men med en jävla massa kärlek. Jag tror att det faktum att hon var en så viktig person för mig, trots att jag var så liten, var för att hon var den första som vågade älska mig så som ingen annan vuxen någonsin älskade mig eller kom att älska mig senare. Hon bekräftade mina känslor och var beredd att göra vad som helst för mig. Det gjorde ingen annan. Och ingen annan kom att göra det heller ens efter att hon dog. Hon var aldrig rädd för att säga vad hon tyckte, och hon var aldrig främmande för tanken att ge ett barn det de behöver. Kärlek, rutiner, lagomt med ansvar för en 5-åring och ett jävlar anamma.
Huset i fråga må se annorlunda ut idag, men ändå känner jag igen varje hörn. Och jag vill bevara den charm som finns kvar, men det är inte min sak eller mitt ansvar. Så jag gör det jag kan. Jag kan tänka mig att jag gör det för farmor, för jag vet att hon sitter på ett moln någonstans och pekar med hela handen. Och så gör jag det för honom - för att livet suger ibland och vi är sämst på att be om hjälp även fast vi behöver den. Jag tänker mig att det ligger i blodet. Vi är envisa som fan, men vill inte be någon om hjälp för att inte störa. "Inte ska väl jag"...
Nä, jag vet inte. Det här är bara tankar som snurrat ett tag. Tankar och text som man inte förstår om man inte känner mig just i detta nuet. Nu orkar jag inte skriva mer, mina händer gör ont efter att ha försökt brodera hela dagen. Summa summarum: jag är en egoistisk eventuellt hjälpsam människa.