Tack och förlåt
Jag gråter ofta för helt orimliga saker... som ändå är rimliga, för känslan grundar sig någonstans. Ikväll är en sådan kväll, där jag i skrivande stund grinar av både kärlek, ilska och lycka. Ilska för att onda saker drabbar de jag tycker om - och det finns ingenting jag kan göra som är nog. Eller ja, det är absolut nog och lite där till. Men jag önskar att jag kunde göra mer. Jag vill bara ta deras smärta och hantera den, för att de ska slippa. Jag vill bara överföra deras känslor till mig, för att de ska slippa ha ont i själen. Jag önskar att det var så enkelt.
Man är ganska maktlös i vissa sammanhang, för ibland finns det faktiskt inte mer en som individ kan göra för någon annan. Man gör sitt bästa, men i slutändan är det upp till personen i fråga. Även om man absolut hjälper till på traven.
För att distrahera mig själv och inskjuta lite lycka mitt i min ledsamhet började jag scrolla i telefonen. Bland bilder, videoklipp, chattar och print screens. Som en missbrukare som letar efter en kick. Och visst hittade jag den. Plötsligt grät jag av lycka... och skrattade åt mig själv mitt i allt.
Bilder av solnedgångar, skogsvandringar, fjäll och måltider. Lite gott och blandat sådär. Längre upp i scrollandet fanns en bild på mig, från början av ett nytt år. Jag sitter på mitt köksgolv och jag kommer ihåg det så jävla väl. Det sa bara poff, så hade tidsmaskinen tagit mig tillbaka i ett ögonblick av glädjetårar. Mitt i natten har jag fotat mig själv, en ganska ful bild faktiskt, men ett fint ögonblick. Jag hade öppnat upp mig, lite grann som en dörr på glänt - och sagt något som var viktigt. Nu som då.
Bilden ovan är alltså den jag pratar om. Vet inte om jag lagt upp den tidigare, men det får vara i sådana fall. I ett virrvarr av chattar och känslor mitt i natten sitter jag alltså på golvet, med ryggen mot den kalla betongväggen. Jag vet for a fact att telefonen plingade från både Messenger och Snapchat. En individ i ena appen, och en annan i den andra.
Där och då erkände jag för mig själv och andra att jag var så jävla kär. Jag visste det redan sedan alldeles för långt innan, pinsamt tidigt att jag inte tänker erkänna, och det gjorde alla andra också. Men jag hade inte sagt det högt eller ordagrant. När jag kommer att tänka på det vet jag inte om personen som var inblandad visste något, det kanske kom först långt senare. Hoppas jag? Vad vet jag. Nej, usch, nu ska jag inte downtalka mig själv.
Jag berättar allt för de flesta, de som står mig nära. Men jag vet inte om jag berättat det här. Hur viktigt det var för mig som individ, på något sätt. För fan i helvete vad kär man kan vara, så pass att jag skojar och säger att jag inte orkar. Typ senast idag, till en älskad kollega som inte hört mig surra ordentligt på alldeles för många månader. Mitt i någon obetydlig historia som jag berättar, så tittar hon på mig och flinar, skakar på huvudet och suckar - och jag utropar, säkert över hela kontoret att "nej usch jag orkar inte vara såhär kär". Men det är bara en överdrift i ord, för nog fan orkar jag känna såhär. Det är nog det bästa som finns.
Det som hindrat mig från att sätta det här i ord är för att det blir så verkligt för mig då. Inte för att jag är rädd för verkligheten, men för att jag är dödsrädd för att kolla tillbaka på detta när det är över. När jag med sannolikhet är såhär orimligt kär, men känslorna inte är besvarade. För tänk om de inte är det? Tänk om konsekvensen av att jag sätter detta i print, slår tillbaka och så står jag här tomhänt. Tänk om det händer exakt nu, när jag trycker på den blåa publicera-knappen? Att jag jinxar mig själv och fuckar upp allt för att jag är ärlig, och tydligen hela internet.
Men så är jag här och tänker några varv till. Just nu liggandes i soffan med datorn i knät. Ja, tänk så slår det tillbaka som en jävla höger i ansiktet. Då får jag väl vara tacksam för tiden som varit och vara nöjd med det. Enkelt att säga nu, men det kommer vara svårt sen.
Jag har ingen orsak till att tvivla, men jag gör det ändå. För det är bara sådan jag är. Det är väl det jag har fått lära mig genom livet, på nåt sätt. Jag tvivlar konstant på andra, för jag vet nog ingenting annat.
Föreställ er känslan när du ser något så gulligt att du bara vill knyckla ihop dem till en boll och äta upp dem. Som att det du känner för den individen inte räcker till, för du känner lite mer - så du vet inte vart du ska ta vägen. Många reagerar så när de ser ett gulligt djur eller en söt bebis. Så känner jag. Hela tiden.
Individen i fråga kan göra något alldeles vanligt. Typ laga mat? Jag vet inte, hacka lök? Vad som helst verkligen. Och du bara står där och något skriker inom dig. Varken kramar eller pussar räcker till. Eller när de sover, men du ligger vaken - och bara undrar hur fan det kan finnas en så fin människa. Nej alltså jag kan inte beskriva mer än såhär, för det blir så förbannat töntigt. Jag kan verkligen skriva hur mycket mer som helst, men det blir bara för mycket. Jag är redan för mycket och jag behöver inte bli ännu mer.
Men precis så känner jag för ett antal individer i detta universum. Som när de sover bredvid mig, alldeles stilla och trygga. Eller när jag är i musiksalen på församlingsgården och tittar någon av mina tjejer i ögonen. Och vi börjar gråta bara för att allt är så fint. Livet är fint. Vi är fina. Allt är fint. Fan, vad jag älskar mina vänner.
Så jag gråter en hel del alltså. För att jag är så jävla lycklig och för att jag är så ledsen. Det var det jag ville säga egentligen, men det råkades bli en hel kärleksförklaring till relationer och vänskap. Men man kan inte vara såhär kär. Det är helt jävla orimligt. Får se om jag vågar publicera det här. Och får se om jag jinxar exakt allting just nu. Kanske biter det mig i arslet om några dagar. Det lär ni ju märka, om jag återkommer med grovt deprimerade inlägg. Haha, orkar ej.
Bra? Tack och hej. :)))))) Nu har jag skrivit av mig iallafall
Man är ganska maktlös i vissa sammanhang, för ibland finns det faktiskt inte mer en som individ kan göra för någon annan. Man gör sitt bästa, men i slutändan är det upp till personen i fråga. Även om man absolut hjälper till på traven.
För att distrahera mig själv och inskjuta lite lycka mitt i min ledsamhet började jag scrolla i telefonen. Bland bilder, videoklipp, chattar och print screens. Som en missbrukare som letar efter en kick. Och visst hittade jag den. Plötsligt grät jag av lycka... och skrattade åt mig själv mitt i allt.
Bilder av solnedgångar, skogsvandringar, fjäll och måltider. Lite gott och blandat sådär. Längre upp i scrollandet fanns en bild på mig, från början av ett nytt år. Jag sitter på mitt köksgolv och jag kommer ihåg det så jävla väl. Det sa bara poff, så hade tidsmaskinen tagit mig tillbaka i ett ögonblick av glädjetårar. Mitt i natten har jag fotat mig själv, en ganska ful bild faktiskt, men ett fint ögonblick. Jag hade öppnat upp mig, lite grann som en dörr på glänt - och sagt något som var viktigt. Nu som då.
Där och då erkände jag för mig själv och andra att jag var så jävla kär. Jag visste det redan sedan alldeles för långt innan, pinsamt tidigt att jag inte tänker erkänna, och det gjorde alla andra också. Men jag hade inte sagt det högt eller ordagrant. När jag kommer att tänka på det vet jag inte om personen som var inblandad visste något, det kanske kom först långt senare. Hoppas jag? Vad vet jag. Nej, usch, nu ska jag inte downtalka mig själv.
Jag berättar allt för de flesta, de som står mig nära. Men jag vet inte om jag berättat det här. Hur viktigt det var för mig som individ, på något sätt. För fan i helvete vad kär man kan vara, så pass att jag skojar och säger att jag inte orkar. Typ senast idag, till en älskad kollega som inte hört mig surra ordentligt på alldeles för många månader. Mitt i någon obetydlig historia som jag berättar, så tittar hon på mig och flinar, skakar på huvudet och suckar - och jag utropar, säkert över hela kontoret att "nej usch jag orkar inte vara såhär kär". Men det är bara en överdrift i ord, för nog fan orkar jag känna såhär. Det är nog det bästa som finns.
Det som hindrat mig från att sätta det här i ord är för att det blir så verkligt för mig då. Inte för att jag är rädd för verkligheten, men för att jag är dödsrädd för att kolla tillbaka på detta när det är över. När jag med sannolikhet är såhär orimligt kär, men känslorna inte är besvarade. För tänk om de inte är det? Tänk om konsekvensen av att jag sätter detta i print, slår tillbaka och så står jag här tomhänt. Tänk om det händer exakt nu, när jag trycker på den blåa publicera-knappen? Att jag jinxar mig själv och fuckar upp allt för att jag är ärlig, och tydligen hela internet.
Men så är jag här och tänker några varv till. Just nu liggandes i soffan med datorn i knät. Ja, tänk så slår det tillbaka som en jävla höger i ansiktet. Då får jag väl vara tacksam för tiden som varit och vara nöjd med det. Enkelt att säga nu, men det kommer vara svårt sen.
Jag har ingen orsak till att tvivla, men jag gör det ändå. För det är bara sådan jag är. Det är väl det jag har fått lära mig genom livet, på nåt sätt. Jag tvivlar konstant på andra, för jag vet nog ingenting annat.
Föreställ er känslan när du ser något så gulligt att du bara vill knyckla ihop dem till en boll och äta upp dem. Som att det du känner för den individen inte räcker till, för du känner lite mer - så du vet inte vart du ska ta vägen. Många reagerar så när de ser ett gulligt djur eller en söt bebis. Så känner jag. Hela tiden.
Individen i fråga kan göra något alldeles vanligt. Typ laga mat? Jag vet inte, hacka lök? Vad som helst verkligen. Och du bara står där och något skriker inom dig. Varken kramar eller pussar räcker till. Eller när de sover, men du ligger vaken - och bara undrar hur fan det kan finnas en så fin människa. Nej alltså jag kan inte beskriva mer än såhär, för det blir så förbannat töntigt. Jag kan verkligen skriva hur mycket mer som helst, men det blir bara för mycket. Jag är redan för mycket och jag behöver inte bli ännu mer.
Men precis så känner jag för ett antal individer i detta universum. Som när de sover bredvid mig, alldeles stilla och trygga. Eller när jag är i musiksalen på församlingsgården och tittar någon av mina tjejer i ögonen. Och vi börjar gråta bara för att allt är så fint. Livet är fint. Vi är fina. Allt är fint. Fan, vad jag älskar mina vänner.
Så jag gråter en hel del alltså. För att jag är så jävla lycklig och för att jag är så ledsen. Det var det jag ville säga egentligen, men det råkades bli en hel kärleksförklaring till relationer och vänskap. Men man kan inte vara såhär kär. Det är helt jävla orimligt. Får se om jag vågar publicera det här. Och får se om jag jinxar exakt allting just nu. Kanske biter det mig i arslet om några dagar. Det lär ni ju märka, om jag återkommer med grovt deprimerade inlägg. Haha, orkar ej.
Bra? Tack och hej. :)))))) Nu har jag skrivit av mig iallafall