Jag vet inte vad det är för dag längre
Tydligen är det tisdag, men jag var tvungen att kolla upp det. Dag två av studier, och jag är helt mosig i huvudet. En händelserik dag, men också tung. Det känns som att det här dygnet varat i typ 48h istället för 24h. Jag känner mig lite skakis, men jag tänker att mitt uttryck i skrift kanske hjälper lite. Min första tanke var att ringa någon, men typ alla jag vill prata med sover. Klockan är ändå 23, och det är ju visst mitt i vardagen. Så jag tänker att jag provar skriva av mig, så får vi se vart jag hamnar. Kanske ringer jag någon i alla fall. Men det är lugnt, det är absolut ingenting akut, bara jag som vill prata av mig. Surra sådär jobbigt liksom.
Jag mår ungefär lika bra som mina växter, som är vissna, varav en har dött och gett upp totalt. Helt mitt eget fel dock, för jag har inte vattnat dem på hur länge som helst. Och trots att jag ser att de slokar, så vattnar jag dem inte i alla fall? Ungefär som med ens egna mående ibland, man känner att man dalar ned i depressionens grepp - men gör ingenting åt det. Nu gör jag dock något åt det. Att balansera så som jag måste göra har utvecklat sig till en konstform, jag vet precis hur jag hanterar det. Jag måste bara orka göra det också. Idag är en sådan dag som jag vill vända på det, och kommer att göra det.
Men jag mår faktiskt bra ändå, trots att jag just skrev att jag mådde dåligt som mina växter. Det är svårt att förklara, jag vet inte hur jag ska formulera mig. Jag mår bra, men ändå lite dåligt? Bara lite, men ändå så att det känns. Behöver en kram. Jag vet inte.
Jag har haft studier vid Zoom hela dagen idag. Det har gått bra, och det har varit otroligt intressant. Tunga ämnen dock, som jag måste erkänna triggade mig, fast jag verkligen inte trodde att det skulle göra det. Men plötsligt satt jag där med gråten i halsen, och funderade på att logga ut. Sedan hamnade jag i en diskussion om ämnet, vilket bara gjorde mig förbannad på den trångsynthet och förnekelse som existerar. Till slut avslutades det tvärt, och jag kunde stänga datorn för dagen. Tankarna snurrar dock än, och jag inte riktigt släppa det. Det väcktes saker i mig som jag annars alltid varit förbi och bearbetat för länge sedan. Men jag tror det är något som händer, när det är någon som inte tror på en, eller på det man berättar. Det är inte ofta jag möter sådan kritik, för jag omringar mig inte med sådana individer längre.
I samma stund som jag stängde igen min Macbook, så la jag också locket på mina egna känslor. Inte det smartaste valet, för jag hade behövt bearbeta det nu, men känner inte för att skriva om det, och jag skulle iväg och var taggad på det. Så jag bytte bara kläder, hoppade i bilen och åkte. Släppte allt och bytte fokus, sådär som man gör när man förtränger något.
Jag åkte till den by jag i princip växt upp i, och älskar av hela mitt mörka hjärta. Alla mina fastrar har kommit upp för att fira min pappa som snart fyller 70 år. Två av dem fick jag träffa förra året, men den tredje och äldste har jag inte sett på över ett decennium tror jag. Jag har ingen bra kontakt med min svenska släkt, för alla är så mycket äldre än mig och har aldrig bott här uppe, eller ja, inte under min livstid. En av dem har jag bättre kontakt med, då jag verkligen satsade på att umgås med henne när jag bodde i Stockholm.
Det var väldigt trevligt i alla fall. Jag älskar att sitta och lyssna på alla minnen och historier, från en by på femtiotalet. Jag skulle kunna sitta så i all evighet, även om jag hört många anekdoter förr. Älskar också att höra om det band jag hade med min farmor. Jag var bara fem år när hon dog, men jag var med varje sekund på hennes dödsbädd. Men det är en helt annan historia, som dock fastnat i mig. Jag vill verkligen berätta allt sådant för någon, för jag inser nu att jag aldrig gjort det förut. Spontant kan jag tycka att det är konstigt att låta en liten flicka se en annan person ta sina sista andetag, men jag tror att det format mig på ett sätt. Till något bra, tror jag? Det hade dock kunnat gå käpprätt åt helvete - men jag tror genuint att det var menat att jag skulle uppleva det. Fan, jag kan skriva om detta så länge, men just nu hade jag hellre pratat med någon. Bara för att berätta. Kanske kollar jag av favoritlistan igen och ser om någon vän fortfarande är vaken. Imorgon är det exakt 21 år sedan min farmor dog.
Kvällen rundades av hos mina föräldrar. En faster valde att sova där, medans de andra två sover i det som är deras barndomshem. När en person tog fram rom gjorde jag mig beredd på att åka, men stannade ändå en stund. Det gick bra, men när det blev för mycket så drog jag snabbt därifrån. Nu är jag hemma och jag ligger i sängen. Jag får se vart den här natten tar vägen.
Men jag mår faktiskt bra ändå, trots att jag just skrev att jag mådde dåligt som mina växter. Det är svårt att förklara, jag vet inte hur jag ska formulera mig. Jag mår bra, men ändå lite dåligt? Bara lite, men ändå så att det känns. Behöver en kram. Jag vet inte.
Jag har haft studier vid Zoom hela dagen idag. Det har gått bra, och det har varit otroligt intressant. Tunga ämnen dock, som jag måste erkänna triggade mig, fast jag verkligen inte trodde att det skulle göra det. Men plötsligt satt jag där med gråten i halsen, och funderade på att logga ut. Sedan hamnade jag i en diskussion om ämnet, vilket bara gjorde mig förbannad på den trångsynthet och förnekelse som existerar. Till slut avslutades det tvärt, och jag kunde stänga datorn för dagen. Tankarna snurrar dock än, och jag inte riktigt släppa det. Det väcktes saker i mig som jag annars alltid varit förbi och bearbetat för länge sedan. Men jag tror det är något som händer, när det är någon som inte tror på en, eller på det man berättar. Det är inte ofta jag möter sådan kritik, för jag omringar mig inte med sådana individer längre.
I samma stund som jag stängde igen min Macbook, så la jag också locket på mina egna känslor. Inte det smartaste valet, för jag hade behövt bearbeta det nu, men känner inte för att skriva om det, och jag skulle iväg och var taggad på det. Så jag bytte bara kläder, hoppade i bilen och åkte. Släppte allt och bytte fokus, sådär som man gör när man förtränger något.
Jag åkte till den by jag i princip växt upp i, och älskar av hela mitt mörka hjärta. Alla mina fastrar har kommit upp för att fira min pappa som snart fyller 70 år. Två av dem fick jag träffa förra året, men den tredje och äldste har jag inte sett på över ett decennium tror jag. Jag har ingen bra kontakt med min svenska släkt, för alla är så mycket äldre än mig och har aldrig bott här uppe, eller ja, inte under min livstid. En av dem har jag bättre kontakt med, då jag verkligen satsade på att umgås med henne när jag bodde i Stockholm.
Det var väldigt trevligt i alla fall. Jag älskar att sitta och lyssna på alla minnen och historier, från en by på femtiotalet. Jag skulle kunna sitta så i all evighet, även om jag hört många anekdoter förr. Älskar också att höra om det band jag hade med min farmor. Jag var bara fem år när hon dog, men jag var med varje sekund på hennes dödsbädd. Men det är en helt annan historia, som dock fastnat i mig. Jag vill verkligen berätta allt sådant för någon, för jag inser nu att jag aldrig gjort det förut. Spontant kan jag tycka att det är konstigt att låta en liten flicka se en annan person ta sina sista andetag, men jag tror att det format mig på ett sätt. Till något bra, tror jag? Det hade dock kunnat gå käpprätt åt helvete - men jag tror genuint att det var menat att jag skulle uppleva det. Fan, jag kan skriva om detta så länge, men just nu hade jag hellre pratat med någon. Bara för att berätta. Kanske kollar jag av favoritlistan igen och ser om någon vän fortfarande är vaken. Imorgon är det exakt 21 år sedan min farmor dog.
Kvällen rundades av hos mina föräldrar. En faster valde att sova där, medans de andra två sover i det som är deras barndomshem. När en person tog fram rom gjorde jag mig beredd på att åka, men stannade ändå en stund. Det gick bra, men när det blev för mycket så drog jag snabbt därifrån. Nu är jag hemma och jag ligger i sängen. Jag får se vart den här natten tar vägen.