Skärande saknad

Ibland slår det mig som ett slag i magen - hur mycket jag saknar henne. Min soulmate, min livskraft, min pusselbit. Ett kort klipp i en tv-serie och något skär sönder mitt hjärta. Sekvensen består av en tjej som kramar sin bästis, och jag inser att jag inte har min i närheten. Djup, rispande saknad ekar inom mig.  

Vi pratar sällan, hon och jag. Men det behövs inte. Ändå intalar vi varandra varje gång vi ses, att vi måste bli bättre på att höra av oss, men så sker det aldrig. Och det gör faktiskt ingenting. Vi hörs när vi hörs liksom. Men det kanske är dags att ta tag i det.

Över 100 mil emellan, men vi vet att den andre alltid är beredd att boka första bästa plan eller sno en bil. Det är skönt att veta - för hon är den ende som skulle göra något sådant för mig. Alla andra skulle kunna komma med ursäkter fast de påstår att så inte är fallet, livet kommer liksom emellan. Det är okej dock. Jag förstår.

Ikväll önskar jag bara att hon var här. Eller jag där. Det finns inte ens en orsak. Bara en bottenlös längtan efter min person. Jag behöver henne som luften jag andas. Och luften är överskattad i jämförelse med henne.