När man är påväg ner i en svacka
Ni vet när allting är så bra. Man är på topp i livet, i jobbet och bara rent allmänt.
Men sedan kommer svackan – den som bara gräver dig neråt. Precis där är jag nu. Och jag tänker inte ljuga för er bara för att det här är ett inlägg som eventuellt kan synas över hela internet. Jag känner att jag är påväg ner i den djupa dalen av ledsamhet nu, och det har jag haft på känn i några veckor. Det bara är så, och det är helt okej! Man brukar ju säga att efter regn kommer solsken. Så är det. Och i mitt fall är det även så att efter solsken kommer regn.
Just nu ifrågasätter jag så mycket. Är jag lycklig? Det egentliga svaret är självklart ja, för det är jag. Men det jag på riktigt känner nu (alltså precis just nu i stunden, det vill säga den här minuten, timmen, dagen) är att jag är så jävla less på det som är jag. Jag hatar att pendla såhär i humöret, även om jag är förberedd på det och kan hantera det till viss mån.
Jag skriver av mig. För det är det jag gör när oron kryper in på skinnet. Jag är påväg i vad jag känner kommer bli en lång panikattack. Jag känner mig osäker – vilket är en känsla jag både är så bekant med, men som ändå är så främmande.
Ibland önskar att alla var som de vänner jag valt. Att de förstår när jag lägger på ett samtal med ett bittert "hejdå". Att de förstår vad som håller på att hända när jag är sådär överdrivet glad, som jag aldrig är eftersom det inte är jag, och känner på sig att "det här är inte Kaka, nu fejkar hon något utan att hon vet om det själv". Att man, som Sandra, hör på min röst när något är så jävla fel, återigen utan att jag ens vet om det själv.
Men sedan kommer svackan – den som bara gräver dig neråt. Precis där är jag nu. Och jag tänker inte ljuga för er bara för att det här är ett inlägg som eventuellt kan synas över hela internet. Jag känner att jag är påväg ner i den djupa dalen av ledsamhet nu, och det har jag haft på känn i några veckor. Det bara är så, och det är helt okej! Man brukar ju säga att efter regn kommer solsken. Så är det. Och i mitt fall är det även så att efter solsken kommer regn.
Just nu ifrågasätter jag så mycket. Är jag lycklig? Det egentliga svaret är självklart ja, för det är jag. Men det jag på riktigt känner nu (alltså precis just nu i stunden, det vill säga den här minuten, timmen, dagen) är att jag är så jävla less på det som är jag. Jag hatar att pendla såhär i humöret, även om jag är förberedd på det och kan hantera det till viss mån.
Jag skriver av mig. För det är det jag gör när oron kryper in på skinnet. Jag är påväg i vad jag känner kommer bli en lång panikattack. Jag känner mig osäker – vilket är en känsla jag både är så bekant med, men som ändå är så främmande.
Ibland önskar att alla var som de vänner jag valt. Att de förstår när jag lägger på ett samtal med ett bittert "hejdå". Att de förstår vad som håller på att hända när jag är sådär överdrivet glad, som jag aldrig är eftersom det inte är jag, och känner på sig att "det här är inte Kaka, nu fejkar hon något utan att hon vet om det själv". Att man, som Sandra, hör på min röst när något är så jävla fel, återigen utan att jag ens vet om det själv.
Det är så viktigt att våga fråga om något är fel. Jag har ibland inte svaret på frågan, för jag tycker det är alldeles utmärkt, utan att jag själv inser att motsatsen kan vara sanningen. Men att VÅGA FRÅGA när det gäller en nära vän. Det var egentligen det jag ville komma till.
Jag ber om ursäkt för ett ytterst oklart inlägg här på bloggisen. Men jag är PMS:ig och deppig, okej? Jag vill bara skriva av mig, och jag vill bara få klarhet själv i det som är jag, och då hjälper alltid mina egna ord i skrift. Det här är min dagbok, öppen för the world wide web. Annars så är jag glad, tacksam och rent ut sagt jävligt målmedveten just nu.
