291115 - I'm trying to be brave

Yo! Längesen jag skrev sist, såklart. 

Livet rullar på. Jag älskar den utbildning jag går, är evigt tacksam för mina vänner och försöker värdesätta min ensam-tid. Det är första advent idag. Jag har varit i kyrkan. Det var så mysigt. För mig finns det nog ingen tryggare plats än kyrkan och dess gårdar. Där har jag min gemenskap.

Just nu sitter jag i Annas lägenhet. Jag är kattvakt, har sovit här de senaste dagarna och inatt är min sista natt. Hennes lilla katt My är så söt, så mysig och jag skulle legit kunna ta med mig min Zelda och flytta hit. Har musik i högsta volym i Annas rosa lurar och försöker sortera tankarna. Ni vet när man ligger och halvsover i soffan... och plötsligt kommer tankarna och överröstar dagdrömmarna. Så blev det. Helt plötsligt kom det tusen tankar och ångestkänslor. Ensamhetskänslan kom som ett brev på posten. 

Men jag är ju inte ensam? Jag är allt annat än ensam. Har fantastiska vänner som skulle klättra över berg och genom djupa dalar för mig. Människor som skulle plocka upp mig mitt i natten bara för att jag är lite ledsen. Människor som på riktigt överväger att låta mig bo hos dem. Människor som smsar och ringer endast för att fråga hur jag mår den dagen. Människor som svarar på eventuella samtal mitt i natten. Människor som till och med kommer och sover med mig bara för att jag inte ska behöva sova ensam. Människor som går med mig hemåt mitt i natten, för att jag inte ska behöva gå ensam. Människor som lyssnar. Människor som bryr sig.

Med den vetskapen tonades de tusen tankarna ut, och jag blev istället tacksam för hur hjälpsam människan faktiskt kan vara. Det finns gånger jag brutit ihop och någon tagit mig i handen, lagt en hand på axeln, gett mig en kram eller bara hållt om mig. Ibland blir saker och ting bara för mycket, för vem som helst.

Så nu ska jag fortsätta lyssna på musik i högsta volym och överrösta de tusen tankarna med tacksamhet och positivitet. "Det löser sig", sa en vis man en gång. Och det gör det. Det löser sig.