Det finns ingen genväg till ett sunt välmående
Yo! Snart är den här arbetsveckan slut. Jag är nöjd med min insats, känner att mina artiklar börjar nå den kvalité jag är van vid.
Igår jobbade jag hemifrån. Jag vaknade väldigt tidigt och började jobba direkt. Hade inte så mycket inspiration, men det gick bra ändå. Efter några koppar kaffe var jag snabbt i rullning och skrev så att fingrarna dansade över tangentbordet. Jag älskar att jag har mitt drömjobb! Jag älskar att jag efter två års studerande får chansen att arbeta med något jag brinner för – som jag är förbannat bra på.
Efter arbetsdagen bar det av till gymmet. Jag hade verkligen ingen lust, jag var så trött. Så utmattad. Fylld av oförklarlig ångest ville jag bara lägga mig i sängen, som en belöning för att jag jobbat. Till slut tog jag ändå mitt förnuft till fånga. Tog på mig träningskläderna och promenerade motvilligt till gymmet. Jag vet hur viktigt det är att röra på sig, speciellt när man i grund och botten inte mår så jävla bra. Många säger att det är ett av få botemedel mot depression. Fysisk aktivitet, en balanserad vardag och näringsrik kost. Det finns inga genvägar, helt enkelt.
Jag sprang på löpband som uppvärmning. Det gick bra, trots en smärtande vad. I öronen hade jag något avsnitt av podcasten Rättegångspodden. Efter det gjorde jag de övningar som Simon skrivit att jag ska göra. Den här veckan är den sista veckan med de träningsprogrammen, och sedan får jag nya som är anpassade till mina framsteg och bakslag.
Det var dock mycket folk på gymmet, som det brukar vara kring den tiden eftersom de flestat slutat jobbet då. Det bidrog till kraftigare ångestkänslor, och jag skyndade mig igenom träningen för att få komma hem och stänga mig inne igen. Jag ville inte vara kring människor, jag ville bara vara själv i min ensamhet. Slippa de sociala måsten som jag inte orkar med just nu. Jag blir socialt utmattad direkt, även om jag inte ens pratar med någon. Vetskapen om att jag isåfall måste, om någon skulle tilltala mig, blir stressande och rent ut sagt jobbigt. Därför blir jag trött.
När jag kom hem tog jag en powernap. I flera timmar. Tröttheten är fortfarande ett faktum. Idag, torsdag, känns som en såndär halvbra dag. Jag tar den som den kommer! Gör åtminstone allt i min makt för att det ska bli en bra dag. Imorgon, fredag, har jag tid hos psykologen klockan 8.00. Sedan blir det jobb, och efter det bär jag mig av mot Arlanda för att flyga upp till Norrbotten en snabbvisit över helgen.
Igår jobbade jag hemifrån. Jag vaknade väldigt tidigt och började jobba direkt. Hade inte så mycket inspiration, men det gick bra ändå. Efter några koppar kaffe var jag snabbt i rullning och skrev så att fingrarna dansade över tangentbordet. Jag älskar att jag har mitt drömjobb! Jag älskar att jag efter två års studerande får chansen att arbeta med något jag brinner för – som jag är förbannat bra på.
Efter arbetsdagen bar det av till gymmet. Jag hade verkligen ingen lust, jag var så trött. Så utmattad. Fylld av oförklarlig ångest ville jag bara lägga mig i sängen, som en belöning för att jag jobbat. Till slut tog jag ändå mitt förnuft till fånga. Tog på mig träningskläderna och promenerade motvilligt till gymmet. Jag vet hur viktigt det är att röra på sig, speciellt när man i grund och botten inte mår så jävla bra. Många säger att det är ett av få botemedel mot depression. Fysisk aktivitet, en balanserad vardag och näringsrik kost. Det finns inga genvägar, helt enkelt.
Det var dock mycket folk på gymmet, som det brukar vara kring den tiden eftersom de flestat slutat jobbet då. Det bidrog till kraftigare ångestkänslor, och jag skyndade mig igenom träningen för att få komma hem och stänga mig inne igen. Jag ville inte vara kring människor, jag ville bara vara själv i min ensamhet. Slippa de sociala måsten som jag inte orkar med just nu. Jag blir socialt utmattad direkt, även om jag inte ens pratar med någon. Vetskapen om att jag isåfall måste, om någon skulle tilltala mig, blir stressande och rent ut sagt jobbigt. Därför blir jag trött.
När jag kom hem tog jag en powernap. I flera timmar. Tröttheten är fortfarande ett faktum. Idag, torsdag, känns som en såndär halvbra dag. Jag tar den som den kommer! Gör åtminstone allt i min makt för att det ska bli en bra dag. Imorgon, fredag, har jag tid hos psykologen klockan 8.00. Sedan blir det jobb, och efter det bär jag mig av mot Arlanda för att flyga upp till Norrbotten en snabbvisit över helgen.