Den där svackan jag pratade om
Yo! Det har gått en tid sedan jag skrev här, och som vanligt har jag mina anledningar. Som vilken annan bloggare som helst.
I början på december skrev jag det här inlägget – om att jag var på väg ner i en svacka. Den svackan varar fortfarande, men så är det ibland. Jag har åtminstone sökt hjälp, fått hjälp, varit sjukskriven och jobbar mig tillbaka till ett sunt välmående.
Det är första gången jag fått bevis på mitt mående. I form av läkare, terapeuter och psykologers utlåtande. Det är första gången jag tagit tag i det på riktigt. Och det är först nu som jag förstår hur djupt det sitter, och hur många gånger jag faktiskt gått in i väggen och sedan aldrig behandlat det. Det är inte bara den kända väggen som påverkar mig, det är så mycket annat också. Saker jag måste bearbeta, som jag har förträngt. Jag trodde aldrig att jag skulle bli den som inte kunnat jobba heltid, för det är det enda jag gjort i mitt yrkesverksamma liv. Jag har alltid gett allt och lite till, för jag har alltid älskat de arbeten jag haft. Någon gång kommer jag gå in på det mer, för det behövs pratas om. Psykisk ohälsa är något som måste uppmärksammas – och jag tänker inte ljuga mer när folk frågar "ah men hur är det med dig då?" och förväntar sig ett glatt svar om hur kul jag haft i helgen. Jag tänker inte säga att det är bra bara för att det är det folk vill höra. Förmodligen har jag legat däckad hemma i min säng helt utmattad, med känslor av ångest och otillräcklighet.
Annars har det ju hänt en hel del sedan vi hördes sist. Julen och nyår susade förbi, och jag älskade det. Jag ska snart knåpa ihop ett helt inlägg med bara bilder, efter det här. Men iallafall – för första gången i mitt liv hade jag en trevlig julafton med livets finaste människor. Simon och hans familj får mig att tro på gemenskap, tillit och lycka. Jag fick så fina julklappar, som jag är evigt tacksam för. Det var så mysigt, och jag ångrar mig inte en enda sekund.
Det var mycket som hände i december. Mitt psykiska mående var sämre än på länge, och utan trygghet av vänner och pojkvän som jag har där uppe i norrbotten så krisade det rejält. För min egen säkerhet var det tal om att lägga in mig för vård – men jag lyckades försäkra vårdpersonalen om att det inte alls behövdes. Jag är van och det var inte första gången jag kämpade på botten.
Det här inlägget är lika luddigt som alla mina andra, så sorry för det. Jag kände bara att jag ville skriva av mig, och blotta mig för det stora internetet. Snart kommer nog ett inlägg som makear mer sense.
Idag har jag iallafall tränat. Det är något jag börjat med igen, men den här gången med motiveringen att stärka mitt psyke och min svaga kropp. Det är riktigt roligt, även om jag är den mest förvirrande personen på gymmet.
Här tänker jag sätta punkt på det här inlägget och återgå till mitt Pinterest-beroende. Min profil är fantastisk – du kan kolla in den här. (Följ mig vettja, höhö). Tack och hej!
I början på december skrev jag det här inlägget – om att jag var på väg ner i en svacka. Den svackan varar fortfarande, men så är det ibland. Jag har åtminstone sökt hjälp, fått hjälp, varit sjukskriven och jobbar mig tillbaka till ett sunt välmående.
Det är första gången jag fått bevis på mitt mående. I form av läkare, terapeuter och psykologers utlåtande. Det är första gången jag tagit tag i det på riktigt. Och det är först nu som jag förstår hur djupt det sitter, och hur många gånger jag faktiskt gått in i väggen och sedan aldrig behandlat det. Det är inte bara den kända väggen som påverkar mig, det är så mycket annat också. Saker jag måste bearbeta, som jag har förträngt. Jag trodde aldrig att jag skulle bli den som inte kunnat jobba heltid, för det är det enda jag gjort i mitt yrkesverksamma liv. Jag har alltid gett allt och lite till, för jag har alltid älskat de arbeten jag haft. Någon gång kommer jag gå in på det mer, för det behövs pratas om. Psykisk ohälsa är något som måste uppmärksammas – och jag tänker inte ljuga mer när folk frågar "ah men hur är det med dig då?" och förväntar sig ett glatt svar om hur kul jag haft i helgen. Jag tänker inte säga att det är bra bara för att det är det folk vill höra. Förmodligen har jag legat däckad hemma i min säng helt utmattad, med känslor av ångest och otillräcklighet.
Det var mycket som hände i december. Mitt psykiska mående var sämre än på länge, och utan trygghet av vänner och pojkvän som jag har där uppe i norrbotten så krisade det rejält. För min egen säkerhet var det tal om att lägga in mig för vård – men jag lyckades försäkra vårdpersonalen om att det inte alls behövdes. Jag är van och det var inte första gången jag kämpade på botten.
Det här inlägget är lika luddigt som alla mina andra, så sorry för det. Jag kände bara att jag ville skriva av mig, och blotta mig för det stora internetet. Snart kommer nog ett inlägg som makear mer sense.
Idag har jag iallafall tränat. Det är något jag börjat med igen, men den här gången med motiveringen att stärka mitt psyke och min svaga kropp. Det är riktigt roligt, även om jag är den mest förvirrande personen på gymmet.