Varför heter min blogg Railroad?

Nu i efterhand så ångrar jag mig lite att det var det som jag namngav min blogg till. Railroad. Men samtidigt är det en del av mig. En del som alltid kommer att lysa igenom i varenda ord jag skriver, och har skrivit genom tiderna.

 
Så varför Railroad.blogg.se? För att järnvägen var min plats.

Det var dit jag gick när jag mådde dåligt. Det var dit jag gick när jag ville tänka, när jag ville bort från mitt hem. Jag gick ofta dit, själv, mitt i natten. Det var där jag och flera kompisar kunde mötas, eller bara promenera längs spåret. Det var där jag och min kompis Sanna fotograferade tusentals bilder. Det var vår plats. Det var till järnvägen jag gick när jag inte orkade mer.

Sanningen är hemsk. Men det är så det är. Det är så det var. Järnvägen är en sådan känsloladdad plats för mig. Jag har upplevt så många mörka stunder där. Men det som väger tyngst är det faktum att järnvägen inte blev min plats. Jag tog mig därifrån, och järnvägen kommer aldrig bli min plats igen.

 
Det var en fin fotoplats. Det är så jag kommer att komma ihåg det. Det var där jag och mina vänner pratade ut om allting. Det var över den järnvägen som jag skidrade varje vinter, och sprang över varje sommar när jag löptränade. Den låg nära mitt hem, och var på gångavstånd. Fotografierna därifrån är bilder jag är stolta över, för att jag var duktig på att fotografera och fångade varje känsla i varje bild. Det är också de bilderna som jag fick mest beröm för – det är ofta de bilderna jag visar idag, om folk frågar ifall jag har erfarenhet av fotograferande. Struntar i alla reportagebilder och journalistiska lägen jag fångat.

Kids, häng inte på järnvägen. Inte av någon anledning som helst. Det är farligt, och aldrig en bra idé. Var inte så dum som jag var. Mår du dåligt, sök hjälp. Prata med en vuxen. Det finns hjälp att få. 

Den här bloggen började som en lösenordsskyddad dagbok. Jag skrev av mig i kryptiska ord, för även om det bara var jag som hade tillgång till den så är det så jag skriver. Ungefär så att ingen annan ska förstå. Jag tog sedan bort alla grova och utelämnande inlägg, och öppnade upp bloggen för allmänheten. På den vägen är det. Jag kommer alltid att vara djup, svår och relativt oförståelig i mina texter och inlägg. Men det är bara mitt sätt att skriva. Som en gammal lärare sa till mig: "Kaka, sluta skriva så byråkratiskt tråkigt"


Publicerat i Allmänt