Jag fick en panikattack på konserten
Det var alltså Of Mice & Men, Five Finger Death Punch och In Flames jag såg i fredags. En konsert med tre av mina favoritband.
Simon mötte upp mig på jobbet, och sedan drog vi till Globen. Köade ett bra tag, svinkallt såklart, haha. Övervägde att ta en öl eller cider, men avstod eftersom vi då skulle bli kissnödiga och behöva gå på de förfärligt äckliga bajamajorna igen. Haha, too much information, I know. Men helvete vad äckligt det är, speciellt när man som livmoderbärare ej kan kissa smidigt som någon med den andra utrustningen. Usch!
Som ni kanske vet så hör jag väldigt dåligt - men ändå nog bra för att avgöra att ljudet på Globen var kasst. Åtminstone tyckte jag det, och Simon kunde hålla med. Det drog ner upplevelsen för mig, eftersom man knappt hörde trummorna ordentligt till exempel. Sedan har jag också lärt mig att hårdrockskonserter kanske inte är något för mig, iallafall inte när det gäller att stå längst eller långt fram...
Jag fick en panikattack. Jag bara grät, grät och grät. Kände hur kroppen la av, och kunde inte förmedla till Simon vad som höll på att hända när det började. Det som utlöste attacken var att vi hamnade mitt i moshpiten - det vill säga när folk hoppar omkring som galningar och springer runt. Det här är varför jag säger att den här typen av konserter inte är något för mig, för jag klarar inte av det. Alldeles för mycket folk som hoppar omkring, och eventuellt kan skada en som inte riktigt hänger med. Jag har blåmärken över benen pga detta. Som tur var märkte Simon att något var fel när han såg att jag grät och blev handlingsförlamad. Jag härdade så länge jag kunde, eftersom jag inte kunde tala och inte heller ville "förstöra" för Simon när vi hade en sådan bra plats i publikhavet. Vi flyttade oss mycket längre bak tillslut, där det var lugnt. Det löste sig efter ett tag, och jag kunde med Simons hjälp ta mig ur min panikångest. Andas, andas, andas - du kan andas, du kvävs inte. Kunde därefter njuta av resten av konserten, med bara en gnutta ångest kvar som var helt hanterbar. Jag förstår att detta är något som händer på konserter, men jag kommer aldrig kunna ta del av det själv. Vill liksom inte tryckas ihop med män i bar överkropp heller. Jag var mentalt förberedd på att detta kunde hända, eftersom panikattacker är en del av mitt liv.
Min absoluta favorit av de tre banden som uppträdde var definitivt Five Finger Deathpunch. Supergrymma var allihopa såklart, men In Flames till exempel trodde jag skulle vara mycket bättre. Jag hade högre förväntningar bara. Och Of Mice & Men var riktigt bra, men det drog ner händelsen lite när de spelade så kort stund i och med att de var förbandet.
Jag hade verkligen superkul, trots panikattacken och obehaget. Det är sånt som händer, för mig. Jag är tacksam för att Simon fanns där och kunde ta hand om mig när jag inte kunde det själv. Och jag är tacksam för att jag får uppleva en sånhär konsert. Det var hur kul som helst.
Nästa på listan är Metallica sommaren 2018.
Simon mötte upp mig på jobbet, och sedan drog vi till Globen. Köade ett bra tag, svinkallt såklart, haha. Övervägde att ta en öl eller cider, men avstod eftersom vi då skulle bli kissnödiga och behöva gå på de förfärligt äckliga bajamajorna igen. Haha, too much information, I know. Men helvete vad äckligt det är, speciellt när man som livmoderbärare ej kan kissa smidigt som någon med den andra utrustningen. Usch!
Som ni kanske vet så hör jag väldigt dåligt - men ändå nog bra för att avgöra att ljudet på Globen var kasst. Åtminstone tyckte jag det, och Simon kunde hålla med. Det drog ner upplevelsen för mig, eftersom man knappt hörde trummorna ordentligt till exempel. Sedan har jag också lärt mig att hårdrockskonserter kanske inte är något för mig, iallafall inte när det gäller att stå längst eller långt fram...
Jag fick en panikattack. Jag bara grät, grät och grät. Kände hur kroppen la av, och kunde inte förmedla till Simon vad som höll på att hända när det började. Det som utlöste attacken var att vi hamnade mitt i moshpiten - det vill säga när folk hoppar omkring som galningar och springer runt. Det här är varför jag säger att den här typen av konserter inte är något för mig, för jag klarar inte av det. Alldeles för mycket folk som hoppar omkring, och eventuellt kan skada en som inte riktigt hänger med. Jag har blåmärken över benen pga detta. Som tur var märkte Simon att något var fel när han såg att jag grät och blev handlingsförlamad. Jag härdade så länge jag kunde, eftersom jag inte kunde tala och inte heller ville "förstöra" för Simon när vi hade en sådan bra plats i publikhavet. Vi flyttade oss mycket längre bak tillslut, där det var lugnt. Det löste sig efter ett tag, och jag kunde med Simons hjälp ta mig ur min panikångest. Andas, andas, andas - du kan andas, du kvävs inte. Kunde därefter njuta av resten av konserten, med bara en gnutta ångest kvar som var helt hanterbar. Jag förstår att detta är något som händer på konserter, men jag kommer aldrig kunna ta del av det själv. Vill liksom inte tryckas ihop med män i bar överkropp heller. Jag var mentalt förberedd på att detta kunde hända, eftersom panikattacker är en del av mitt liv.
Min absoluta favorit av de tre banden som uppträdde var definitivt Five Finger Deathpunch. Supergrymma var allihopa såklart, men In Flames till exempel trodde jag skulle vara mycket bättre. Jag hade högre förväntningar bara. Och Of Mice & Men var riktigt bra, men det drog ner händelsen lite när de spelade så kort stund i och med att de var förbandet.
Jag hade verkligen superkul, trots panikattacken och obehaget. Det är sånt som händer, för mig. Jag är tacksam för att Simon fanns där och kunde ta hand om mig när jag inte kunde det själv. Och jag är tacksam för att jag får uppleva en sånhär konsert. Det var hur kul som helst.
Nästa på listan är Metallica sommaren 2018.