Imorgon ska jag på konsert
Tjaaa! Jag tror inte ni förstår hur taggad jag är för morgondagen.
Jag ska på konsert. Äntligen ska jag och Simon få se In Flames, Five Finger Death Punch och Of Mice & Men. Det är band som jag lyssnat på i urminnes tider. Förstår ni hur najs det är att vara tillsammans med någon med samma musiksmak?
Är så glad för att jag tar mig ut på konserter. Det har aldrig blivit av annars, utan Simon. Det är han som tagit med mig på Kent och The Unguided. Det vill säga de enda konserter jag någonsin varit på (dock var The Unguided på Luleå Hamnfestival, så det räknas inte riktigt). Och visste ni att första gången vi ens umgicks var på en Luleå Hamnfestivalen-konsert? Då såg vi Amaranthe – och ni kan läsa just det inlägget här, visserligen bara några rader, men ändå. Då skrev jag "Jag, Peter, Hyv, Ville och hans kompis Simon åkte till Luleå för att hänga på festivalen (aka LK). Åkte två karuseller, åt sockervadd och traskade runt. Men det bästa av allt och orsaken till att vi ens åkt dit var att se bandet Amaranthe. Sjukt bra band, precis min musiksmak! Till&med Hyv & Peter gillar dem nu". Tänk att "Villes kompis Simon" numera är mannen jag är tillsammans med. Förstår ni hur sjukt det är? Jag kommer till och med ihåg att jag tyckte att han kollade in mig lite extra redan då, hehe, vilket jag fått bekräftat i efterhand.
Imorgon ska jag alltså på konsert. Förmodligen får jag stressa dit efter jobbet, och möta upp Simon någonstans. Sjukt jobbigt och jag som tidspessimist kommer att gå under av ångest, men så är det ju. Men jag är så tacksam. Tacksam för att han tar med mig – för att jag vågar. Viss ångest kommer med all säkerhet bubbla inom mig, men jag kommer att klara det när jag har någon vid min sida.
Jag vet inte hur det är på en riktig rockkonsert. Jag kan inte ens jämföra med Kent-konserterna eftersom publiken där beter sig helt annorlunda, och mest står och verkligen tar in varje ord och njuter av Jocke Bergs röst.
Jag ska på konsert. Äntligen ska jag och Simon få se In Flames, Five Finger Death Punch och Of Mice & Men. Det är band som jag lyssnat på i urminnes tider. Förstår ni hur najs det är att vara tillsammans med någon med samma musiksmak?
Är så glad för att jag tar mig ut på konserter. Det har aldrig blivit av annars, utan Simon. Det är han som tagit med mig på Kent och The Unguided. Det vill säga de enda konserter jag någonsin varit på (dock var The Unguided på Luleå Hamnfestival, så det räknas inte riktigt). Och visste ni att första gången vi ens umgicks var på en Luleå Hamnfestivalen-konsert? Då såg vi Amaranthe – och ni kan läsa just det inlägget här, visserligen bara några rader, men ändå. Då skrev jag "Jag, Peter, Hyv, Ville och hans kompis Simon åkte till Luleå för att hänga på festivalen (aka LK). Åkte två karuseller, åt sockervadd och traskade runt. Men det bästa av allt och orsaken till att vi ens åkt dit var att se bandet Amaranthe. Sjukt bra band, precis min musiksmak! Till&med Hyv & Peter gillar dem nu". Tänk att "Villes kompis Simon" numera är mannen jag är tillsammans med. Förstår ni hur sjukt det är? Jag kommer till och med ihåg att jag tyckte att han kollade in mig lite extra redan då, hehe, vilket jag fått bekräftat i efterhand.
Imorgon ska jag alltså på konsert. Förmodligen får jag stressa dit efter jobbet, och möta upp Simon någonstans. Sjukt jobbigt och jag som tidspessimist kommer att gå under av ångest, men så är det ju. Men jag är så tacksam. Tacksam för att han tar med mig – för att jag vågar. Viss ångest kommer med all säkerhet bubbla inom mig, men jag kommer att klara det när jag har någon vid min sida.
Jag vet inte hur det är på en riktig rockkonsert. Jag kan inte ens jämföra med Kent-konserterna eftersom publiken där beter sig helt annorlunda, och mest står och verkligen tar in varje ord och njuter av Jocke Bergs röst.
16:e JULI 2016. När han tog med mig för att se The Unguided. Ännu ett favoritband.