Hur jag är som introvert person

Det här är ett inlägg jag tänkt skriva väldigt länge. För någon dag sedan såg jag en youtubevideo – som min favorityoutuber Katrin Berndt laddat upp.

Hon tar upp hur hon är som introvert person. Och jag kunde inte annat än att känna igen mig, i typ exakt allting. Därav bestämde jag mig, äntligen, för att ta tag i det här inlägget. 

 

Jag är introvert. Det är nog ingenting som förvånar er. Jag har alltid varit sån, och på äldre dar har jag verkligen lärt mig att det är okej. Men jag har också lärt mig att folk har väldigt, väldigt svårt att förstå sig på det. Det gör mig otroligt konfunderad – för alla är ju olika, och det är ta mig fan 2017. 

Jag har många vänner, och många bekanta. Jag vet att jag kan ringa eller höra av mig när som helst och fråga om någon vill ta ett glas vin, om hen bara vill prata eller om personen i fråga vill komma över till mig. Så har det alltid varit – jag har alltid haft många att höra av mig till... men jag gör det näst intill aldrig. 

Varför gör jag det så sällan? Ja, svaret är rått och enkelt. För att jag inte vill. Jag har ofta inget behov av att umgås med folk, utan snarare ett behov av att få vara själv. Inte alltid, men oftast. Sedan har jag också ett arbete med många personer omkring mig, och när jag bodde uppe i Kalix hade jag flera aktiviteter som kyrkan, kören, konfirmationsarbete och ungdomskvällar som gjorde att jag ständigt var omringad av fina personer. Därav fanns det varken tid eller energi att hänga med någon, förutom min pojkvän som är ett undantag i mitt introverta liv. Idag jobbar jag 8-9 timmar, pendlar hem sent på kvällen och hänger oftast med min roomie Sandra. Jag träffar nästan aldrig någon efter jobbet, i undantag av after works och fester som händer ibland. 

 

Jag klarar av att sitta hemma helt själv en dag, eller varför inte en hel vecka. I perioder kan det bli jobbigt såklart, men det händer bara på platser där jag inte trivs, som i Kalix till exempel, då umgicks jag jämt med mina vänner eller dränkte mig i jobb just för att slippa sitta i min lägenhet själv, för jag visste inte vad man gjorde när man var själv. Men jag vet att om jag skulle komma tillbaka nu, alltså flytta upp igen, så skulle det inte vara några problem. Att vara ensam är något alla måste lära sig – för den enda personen man lever med i resten av sitt liv är ju faktiskt, bokstavligt talat, dig själv. Du måste lära dig trivas i ditt eget sällskap, i din ensamhet! Det är så jävla viktigt. Vad fan, flytta hemifrån, lämna staden du bor i, lämna din familj. De finns ju alltid kvar! Hur tråkigt är det inte att vara kvar på samma plats hela livet, utan att ha utmanat dig själv?

Det finns många exempel från min barndom. Nu i efterhand inser jag vilket taskigt, men dock oförstått barn jag var. Oförstådd i det meningen att jag inte förstod mig på mig själv, andra förstod mig även om jag inte insåg det då. Jag mådde dåligt när jag kände att jag "inte var som de andra". Jag kunde ljuga för mina kompisar, och säga att jag skulle någonstans när jag egentligen bara ville vara hemma. Jag ville inte leka med dem, utan ville bara sitta hemma och spela The Sims. Jag ljög, för att jag trodde att de inte skulle förstå. Att de skulle tycka jag var konstig, nördig eller vad fan som helst. Idag gör jag inte det. Om jag inte vill vara med någon, prata med någon i telefon eller whatever så säger jag det. Det betyder ju inte att jag inte vill att folk ska ringa eller höra av sig, för det får de mer än gärna göra! Som tur är förstår mina vänner detta, och är ofta likadana. Det räcker med att vi skriver ett sms "orkar inte prata" och man fattar.

Att hänga med människor gör mig trött, även om jag såklart älskar att hänga. Jag har också ett extremt kontrollbehov, och klarar inte av att sitta på en middag eller liknande och inte veta när jag får dra därifrån. Jag måste ha en ungefärlig tidpunkt på när jag får vila igen. Om middagen är 12 timmar så är det helt okej, så länge jag får veta det i förväg så att jag kan förbereda mig mentalt. Jag älskar att träffa nya människor, så det är inte det som det handlar om. Jag tar dock aldrig initiativ till samtal, men svarar alltid när jag blir tilltalad. Det tar också lång tid för mig innan jag blir bekväm med en person, men när den tröskeln är besegrad så kan jag vara hur social och framåt jag vill.

Som Katrin Berndt säger – folk ifrågsätter aldrig extroverta personligheter, som vill vara sociala och alltid är det. Jag upplever att jag som introvert alltid blir ifrågasatt eller dömd för att jag inte väljer det som de extroverta gör.

Det här tar mig till ämnet spontanitet. Jag hatar spontanitet, och det vet alla som känner mig. I ett tidigare inlägg skrev jag att det bara finns tre områden som jag kan vara spontan i. Jag hatar när folk kommer och hälsar på utan att förvarna, för det tar så otroligt mycket energi och jag känner mig genast tvungen att vara social och framåt. Ska du hälsa på mig, ja, men säg det då, för du är med all säkerhet välkommen – så länge jag får en liten tidslucka att förbereda mig innan.

En sak som gäller alla, oavsett om du är extrovert eller introvert – är lärdomen om att inte umgås med energitjuvar. Det betyder inte att ni behöver säga upp er vänskap, eller göra slut som vänner. Det kan helt enkelt bara gälla att ni inte umgås, inte hör av er eller bara behöver en paus från varandra. Och det är okej. Vissa växer man helt enkelt ifrån, eller så har ni inte den typen av relation som passar livssituationen just då. Jag har pratat så mycket om det här med mina vänner, och det är bara så. Ibland passar man inte längre ihop, och relationen bidrar bara till att någon av parterna, eller båda, känner sig helt slut och därmed drar sig ur. Var inte med någon som tar med energi än hen ger.