För åtta år sedan idag
Tydligen hade jag ett utvecklingssamtal – läs inlägget om det här, ett som jag bara har svaga minnen utav. Förmodligen för att det är så många år sedan, men den största anledningen är nog att jag förträngt allting.
Just det har psykologer och samtalspersoner sagt till mig – att jag förträngt mycket som hänt och vad jag känt. Utvecklingssamtalet i sig var nog inte mer annorlunda än något annat, när jag säger att jag förträngt den tiden så är det just tiden jag menar. Det är något jag jobbar på idag, att rädda och återuppleva de minnen jag förträngt. Jag måste göra det, för att ha mer förståelse gällande mig själv och allt jag gör. Jag mådde så dåligt då, var deprimerad och trasig. Jag blir så ledsen när jag läser tillbaka i just det inlägget, där jag avslutar med att jag inte orkar. "Jag orkar inte mer".
För det var verkligen så det var då. Jag orkade inte mer. Men jag är så glad att mina beslut aldrig gick igenom, trots att jag gav upp mer än en gång. Det är något som alltid kommer påverka mig, såklart, men jag är så stark idag så att jag till och med kan säga att jag är tacksam över den ärrade tiden.
Om jag hade haft ett utvecklingssamtal idag – så är jag säker på att det istället skulle lyda något i stil med "envis, bestämd och säker". Jag kommer aldrig bli riktigt hel, för jag kommer alltid att vara trasig. Men det är något som jag bara vinner på, för det har gjort mig till den jag är idag. Och jag älskar det.
Jag orkar. Jag orkar alltid. Jag orkar vad som helst.
Just det har psykologer och samtalspersoner sagt till mig – att jag förträngt mycket som hänt och vad jag känt. Utvecklingssamtalet i sig var nog inte mer annorlunda än något annat, när jag säger att jag förträngt den tiden så är det just tiden jag menar. Det är något jag jobbar på idag, att rädda och återuppleva de minnen jag förträngt. Jag måste göra det, för att ha mer förståelse gällande mig själv och allt jag gör. Jag mådde så dåligt då, var deprimerad och trasig. Jag blir så ledsen när jag läser tillbaka i just det inlägget, där jag avslutar med att jag inte orkar. "Jag orkar inte mer".
För det var verkligen så det var då. Jag orkade inte mer. Men jag är så glad att mina beslut aldrig gick igenom, trots att jag gav upp mer än en gång. Det är något som alltid kommer påverka mig, såklart, men jag är så stark idag så att jag till och med kan säga att jag är tacksam över den ärrade tiden.
Om jag hade haft ett utvecklingssamtal idag – så är jag säker på att det istället skulle lyda något i stil med "envis, bestämd och säker". Jag kommer aldrig bli riktigt hel, för jag kommer alltid att vara trasig. Men det är något som jag bara vinner på, för det har gjort mig till den jag är idag. Och jag älskar det.
Jag orkar. Jag orkar alltid. Jag orkar vad som helst.