En för tillfället perfekt lördag

Hellu! Äntligen helg. Äntligen lördag. 

Man brukar ju säga att tiden går fort när man har roligt – och det är så sant så att det är skrämmande. Vardagarna susar förbi. Jag vaknar tröttare än tröttast, ifrågasätter min egna existens och trötthet, och tror aldrig att jag ska lyckas ta mig iväg till bussen, pendeln och tunnelbanan. Men det gör jag alltid. Du som jobbar känner säkert igen dig, för det är allt för ofta tungt att ta sig upp omänskligt tidigt på morgonen. Sedan är ju jag en typisk nattmänniska, och har extra svårt att ta mig upp på morgonen. Helst behöver jag typ 12-16 timmars sömn, vilket är omöjligt att uppnå. 

Men som sagt, vardagarna susar förbi och tiden går fort när man har roligt. Jag lever för att skriva, jag lever för att vara kreativ. Vilket är precis vad jag får vara i mitt jobb som kommersiell redaktör. Jag älskar det, nästan så pass så att det skrämmer mig. Jag är gjord för att skriva. Gjord för att producera nyheter och artiklar. Född för att låta fingrarna dansa över tangentbordet. Just nu, i stunden, känner jag att det här är det enda rätta för mig när det kommer till arbetsliv och karriär. Jag trivs så bra.

Det jag egentligen ville blogga om idag var om hur min lördag ser ut. Men som vanligt snöar jag in på en massa andra grejer. Det är okej. Det här är min blogg, min plattform. 

Det är lördag. En perfekt lördag. En lördag där jag unnar mig tid till det jag tycker är roligt. Just nu handlar det inte om fester, vin och sociala sammanhang. Just nu handlar det om musik, serier och World of Warcraft. I min ensamhet. Det närmaste jag kommer mänsklig kontakt är samtal över internet med Chirs. En kille från USA som jag WoW:ar med för tillfället. Och Sandra och Simon såklart, min kära rumskamrat och killen jag älskar. Visserligen ringde Frida alldeles nyss, och berättade om det senaste som händer där uppe. Gånger som då, när hon ringer, så känner jag att jag saknar Kalix. Allt drama, alla fester. All kärlek och vänskap. Folk som håller varandra om ryggen, som alltid backar en på ett sätt som jag tror man bara kan i en småstad. För alla känner alla, och har gjort det sedan barnsben.

Ett blogginlägg som snabbt förvandlas till världens längsta novell, sorry för det. Men tydligen kan jag inte fatta mig kort. 

 
Nu ska jag iallafall återgå till mitt WoW:ande i mörkret, och vänta på att Chris loggar in så att vi kan spela. Det är ju sjukaste tidsskillnanden mellan oss, så det blir lite körigt. Men men! Det är lördag, och jag har all tid i världen. Är ju livets multitasker också, så ser på serier samtidigt som jag spelar. Trivs i mitt eget sällskap och älskar att vara själv, åtminstone just nu. Trycker undan lite allmän ångest, och saknad efter Simon, med ett spel och musik på högsta volym. Det är såhär det ska vara! Jag tycker det är så jävla viktigt att våga vara själv, våga lära sig att trivas i sin egen ensamhet. Jag tycker synd om folk som inte ens försöker vara ensamma.

Ocharmiga bilder är också helt okej. Jag har inga fancy bilder att bjuda på.

 
Publicerat i Allmänt