170217 - Jobb, träning och massa mat
Yo! Livet i Stockholm rullar på.
Det går bra på praktiken och jag trivs superbra! Jag har äntligen lärt mig hitta (åtminstone hem och till kontoret), och vågar mer för varje dag. Det var så länge sedan jag skrev nu, så det är som om jag inte har någon koll på vad jag har gjort. Men vardagarna består av jobb, gym och mat. Både jag och Sandra slutar ungefär samtidigt. Jag är dock aldrig hemma förrän efter klockan 18. Så då är det bara att byta om och promenera till gymmet.
Träningen går bättre för varje gång - även om jag mestadels är helt jävla lost. Träningsvärken har plågat mig varje dag, och vissa dagar har jag inte kunnat gå ordentligt, eller kunnat räta ut mina armar. Jag blir så förfärad när jag märker vilket dåligt skick min kropp är i. När jag var yngre så var jag så mycket mer vältränad än vad jag är nu. Idag kan jag inte ens göra ordentliga squats utan att ramla på rumpan. Jag är stel som en pinne, och får träningsvärk av minsta lilla. Det skrämmer mig, för jag har aldrig känt mig på svag som jag gör när jag inser hur lite jag orkar nu för tiden.
Annars då? Jag vet inte. Jag saknar min pojkvän. Men Kalix kan jag eventuellt klara mig utan - för jag trivs i Stockholm trots allt. Iallafall än så länge. Allting har ju sina för- och nackdelar.
Nu orkar jag faktiskt inte skriva mer, for now. Återkommer.
Det går bra på praktiken och jag trivs superbra! Jag har äntligen lärt mig hitta (åtminstone hem och till kontoret), och vågar mer för varje dag. Det var så länge sedan jag skrev nu, så det är som om jag inte har någon koll på vad jag har gjort. Men vardagarna består av jobb, gym och mat. Både jag och Sandra slutar ungefär samtidigt. Jag är dock aldrig hemma förrän efter klockan 18. Så då är det bara att byta om och promenera till gymmet.
Träningen går bättre för varje gång - även om jag mestadels är helt jävla lost. Träningsvärken har plågat mig varje dag, och vissa dagar har jag inte kunnat gå ordentligt, eller kunnat räta ut mina armar. Jag blir så förfärad när jag märker vilket dåligt skick min kropp är i. När jag var yngre så var jag så mycket mer vältränad än vad jag är nu. Idag kan jag inte ens göra ordentliga squats utan att ramla på rumpan. Jag är stel som en pinne, och får träningsvärk av minsta lilla. Det skrämmer mig, för jag har aldrig känt mig på svag som jag gör när jag inser hur lite jag orkar nu för tiden.
Annars då? Jag vet inte. Jag saknar min pojkvän. Men Kalix kan jag eventuellt klara mig utan - för jag trivs i Stockholm trots allt. Iallafall än så länge. Allting har ju sina för- och nackdelar.
Nu orkar jag faktiskt inte skriva mer, for now. Återkommer.